Snyftretorik

Årets fjärde nummer av Ergo innehöll ett tidstypiskt men lätt bisarrt reportage om utländska studenters prekära privatekonomiska situation. Då detta högst behjärtansvärda ämne uppenbarligen inte orsakat större väsen än ett försynt förtydligande från Kuratorskonventet känner jag mig manad att framföra några kompletterande synpunkter.
Substansen i reportaget kan kokas ner till tre punkter:
1. Människor från utomeuropeiska länder söker sig ibland till svenska universitet för att studera.
2. Somliga av dessa studenter inleder sin vistelse i Sverige med att beljuga landets myndigheter beträffande sina egna försörjningsmöjligheter och bryter därmed mot svensk lag.
3. Samma studenter tar ibland arbete på nation för att trygga sin utkomst.
Som läsare hade man kunnat förvänta sig en problematisering av det faktum att utländska studenter befinner sig i landet på oriktiga grunder samt en diskussion om hur man lagstiftningsvis kommer tillrätta med detta missförhållande. I stället bjuds det på en gråtmild framställning där man med klassisk snyftretorik försöker uppbåda sympati för de i sammanhanget föregivet ”utsatta” individerna. Anmärkningsvärt, med tanke på att varken Sverige eller Uppsala universitet har några universella försörjningsplikter att uppfylla.
Reportaget röjer en viss medvetenhet om detta, då det innehåller sinsemellan motstridiga formuleringar som ”ingen har ansvar för de utländska studenternas problem” respektive ”ingen, utom de själva, har ansvar för att de överlever ekonomiskt i Sverige”. Själv vill jag frankt hävda att det verkliga problemet för svenska universitets vidkommande inte alls är utländska studenters bristfälliga ekonomi. Problemet är att varken Migrationsverket eller universiteten är skyldiga att reagera då det uppdagas att visumansökan beviljats på grundval av osanna uppgifter.

På förekommen anledning har jag dessutom ett betryggande besked att lämna: det är inte avgiftsbefriade, utländska studenter som finansierar svenska studenters festnöjen Dessa finansieras av dagens svenska skattebetalare – som även till stor del finansierar utländska medborgares studier vid svenska universitet – men framför allt av svenska studenter själva, som i de flesta fall är såväl låntagare som framtida skattebetalare. Och av egen erfarenhet vet jag att samma studenter ibland mycket riktigt ägnar sig åt i uttrycklig mening frivilligt och i bästa fall förkovrande nationsarbete.
Det kostar att leva, ingenting är gratis. Rådande ansvarsfördelning blir förhoppningsvis ännu tydligare till höstterminen, då avgifter för utländska studenter äntligen införs.

Björn Gislason

nbsp;

Gusten Holm svarar: Jag tycker att reportaget om nationsjobbande freemovers hör till de viktigaste texter som publicerats i Ergo under min tid som chefredaktör. Reportern Maria Persson fångar hur vår tids kanske största fråga – klyftorna mellan den rika och den fattiga delen av världen – manifesterar sig högst konkret i Uppsalas studentvärld. Hon pekar inte ut några skurkar och har inga förslag till lösningar, men hon ger röst åt en grupp som sällan hörs i det offentliga samtalet.
Du delar uppenbarligen inte min åsikt. Samtidigt tycker jag att du har kokat ner substansen riktigt bra. Så varför värderar vi texten så olika? Vi har nog helt enkelt inte samma människosyn.
Det du kallar snyftretorik ser jag som ett uttryck för vanlig, anständig medkänsla med verkligt fattiga studenter som kämpar för att få tillvaron att gå ihop. För mig är det en självklar inställning, oavsett om de har ljugit om sin försörjning för svenska myndigheter och trots att universitetet och kommunen inte är skyldiga att hjälpa dem.
Frågan om vem som finansierar svenska studenters festnöjen har många svar. Dina förslag är inte fel, men om vi håller oss till nationerna är de otillräckliga eftersom de inte förklarar hur det kan vara så billigt att roa sig där. Nationernas skattelättnader spelar in, liksom det faktum att det finns folk som torkar bord och värmer nachos för en mycket lägre lön än vad arbetet är värt på den vanliga arbetsmarknaden. Inget fel i det. Vad som uppmärksammas i reportaget är att jobbet till stor del görs av en grupp studenter som själva inte kan ta del av de billiga nöjena. De har inte råd.
Du har rätt i att införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter i höst lär förändra läget. De freemovers som idag försörjer sig på nationsjobb kommer då inte ens ta sig hit.

Gusten Holm
Chefredaktör, Ergo

nbsp;

Maria Persson svarar: Mitt reportage om internationella Uppsalastudenters situation har väckt blandade reaktioner. En ståndpunkt som bland annat företräds av författaren till en debattartikel i detta nummer är att för mycket fokus ligger på beskrivningen av svårigheterna för den grupp studenter som har det sämst ekonomiskt, och för lite fokus ligger på deras eget ansvar för sin situation. Man verkar uppfatta det som en anklagelse riktad mot universitetet/nationerna/svenska staten, och efterlyser tydligare problematisering av ansvarsfördelningen.
Debattartikelsförfattaren hävdar att det inte bör vara universitetets eller svenska statens ansvar att försörja utländska studenter i Sverige, särskilt inte om de fått visum hit på falska grunder.
Må så vara. Det är inte vad mitt reportage handlar om. Dess syfte är att belysa ett problem, som existerar oavsett vems ansvar det är att det uppkom:
En stor grupp studenter i Uppsala lever under svåra ekonomiska förhållanden. Orsaken till det är en global klasstruktur som gör att personer från vissa länder generellt har ett sämre ekonomiskt utgångsläge än personer från andra länder. Vems fel det är kan man ju debattera, men vi kan nog vara överens om att ansvaret för att lösa detta förhållande inte ligger på (student-)nationerna, universitetet eller kommunen. Det gör dock inte problemet ointressant att prata om, det är fortfarande viktigt att medvetandegöra att systemet vi tillhör skadar människor. Det kanske är oundvikligt, men inte ointressant.
Att berätta om problemet ger människor en möjlighet att bilda sig en uppfattning och skapar förutsättningar för en debatt dit fler än de av personlig erfarenhet invigda har tillträde – ett nödvändigt villkor för att finna nya lösningar på problemet.
Fattiga studenters situation är ingen icke-fråga – oavsett vad som skapade situationen är det allas vårt ansvar att genomtänkt förhålla oss till den.
Sist vill jag bara förtydliga att författarens påstående att det är skattebetalarna som finansierar studenters festande antingen är märkligt formulerat eller direkt felaktigt. Det är en kombination av avsaknad av fastighetsskatt, avsaknad av moms på sålda varor och låga löner som håller priserna nere. nbsp; nbsp;

Maria Persson nbsp; nbsp;