Det som skiljer UUS från AFK är viljan att ta ansvar
Fredrik Hultman skriver i Ergo den 20/5 om konstituerande fullmäktige, de val som fattades där och där med sin besvikelse över att Uppsala universitets studenter (UUS) inte valt att samarbeta med Allians för kåren (AFK) under kommande mandatperiod i Uppsala studentkår (kåren). Detta trots att både UUS och AFK vill förändra valsystemet till kårens högsta beslutande organ, vilket idag är fullmäktige. Detta behöver 2/3 stöd av valda fullmäktige för att kunna genomföras vilket som det ser ut i mandatfördelningen som att det saknas. Jag tänkte att jag skulle bidra med mitt perspektiv på hur det kanske blev såhär, detta helt utan att jag vet hur det gick till eftersom jag inte längre sitter i fullmäktige för UUS, men jag har åtta års erfarenhet av att driva det partiet så jag anser mig ha hyfsad koll på hur vi antagligen hamnade här.
"UUS är liksom inte jätteintresserade av att bara ha en liten knapptryckararmé på fullmäktigemöten."
Även om frågan om valen till fullmäktige är något som förenar UUS och AFK finns det en del som skiljer sig mellan partierna med, den stora är viljan och förmågan att ta ansvar. Utöver verksamhetsåret 2018/2019 har AFK aldrig varit särskilt intresserade att faktiskt göra någonting i kåren, det är inte att vara det seriösa partiet. Fredrik pratar om att det enda de ”ville ha” var en suppleantplats i konsistoriet, det är inte att ta ansvar. Det som skiljer UUS från övriga partier, i fullmäktige, generellt är att de som är med i vårt parti till mångt och mycket kommer från verksamheten, och därför är viljan stor i UUS att verksamheten ska fungera. Detta gör att UUS alltid varit en aktiv del av fullmäktige och kunnat påverka även när vi inte suttit i styrelsen. Det är inte alltid lätt att dra lasset själva vilket vi har märkt i fullmäktige i år då det nästan enbart har varit UUS som kommit med idéer och tillsatt poster i styrelsen. UUS är liksom inte jätteintresserade av att bara ha en liten knapptryckararmé på fullmäktigemöten. Jag gissar att ett samarbete med S-studenter erbjöd större möjligheter att utveckla och driva verksamheten under nästa år. Det ska ju faktiskt finnas skrivelser om reformering av fullmäktige i verksamhetsplanen har jag hört.
Situationen som vi har idag skiljer sig inte jättemycket från hur det såg ut 2016 då UUS och AFK haft majoritet, men inte heller då ville AFK ta något ansvar genom att bidra med personer, utan UUS fick helt enkelt samarbeta med S-studenter för att kunna bilda en styrelse med bra engagemang och idéer. Anledningen till att Fredrik inte ville lägga ner AFK då var nog att han fick sitta i konsistoriet.
UUS ser inte heller att det enda som man kan göra, och som betyder något, är att ändra på fullmäktige, utan UUS jobbar med små och stora förslag på hur kåren kan bli bättre, till exempel genom att engagera sektionerna i styrelsearbetet, styra upp processer kring personval och förbättra det dagliga arbetet med att bevaka studenternas intressen vid universitetet. Även om vi nog håller med om att de problem kåren har, som fått stora studentgrupper att bryta sig ut ur kåren, till mångt och mycket är ett resultat av hur fullmäktige och valen dit fungerar, så tror vi att sitta på händerna tills det går att ändra på detta är en dålig idé. UUS är och kommer alltid vara opposition till partisystemet men man måste driva en studentkår under tiden, vilket är svårt att göra ensam. Sedan i reell studentpolitik, sånt som kåren tycker i olika frågor, ligger nog UUS närmare S-studenter än Heimdal + vikarierande ledarskribent på Svenska dagbladet.
Gustav Sundell
Kårfullmäktigeledamot för UUS 2012-2020
