Ngarla – att beskriva ett okänt språk

Vid fikaborden på universitets institutioner skämtar vi ofta om att när en doktorand börjar undervisa kan man jämföra det med att lyfta upp doktoranden ifråga i nackskinnet och sedan släppa ner honom eller henne i en tank fylld med vatten. Och så får man se om han eller hon kan simma. Och varför är det så? Jo, för att doktorander vanligen inte får någon pedagogisk utbildning innan de börjar undervisa. Den brukar komma först när de hållit på ett tag. Ungefär på samma sätt är det att försöka lära sig ett språk som inte finns beskrivet eller nedskrivet sedan tidigare, vilket var mitt doktorandprojekt. På universitetet kan man förvärva kunskaper om hur språk kan se ut på olika nivåer, fonologiskt, morfologiskt och syntaktiskt (grammatik), och så vidare. Hur man dock gör rent praktiskt för att lära sig ett för världen i stort okänt språk, det får man inte veta särskilt mycket om.

Föreställ er Port Hedland, nordvästra Western Australia, dit jag åkte för att lära mig ngarla, ett av Australiens alla utdöende aboriginspråk. Port Hedland är ett samhälle med cirka 15 000 innevånare. Blåser det från öknen går temperaturen sällan under plus 40 grader dagtid. Blåser det från havet är det betydligt svalare, men då är luftfuktigheten också mycket högre. Det är sand överallt, geckoödlor, och mer eller mindre tama hundar som springer längs gatorna i de till synes oändliga villakvarteren. Det är, kort sagt, inget ställe man turistar på. I Port Hedland utgörs befolkning ungefär till hälften av aboriginer, och till hälften av människor med annan bakgrund. nbsp;

Så hur gick jag då tillväga för att sätta mig in i ngarla? Eftersom jag alltså inte fått någon utbildning i just det så fick jag improvisera. Ladda upp med ett batteri av dumma frågor. Vara beredd på att också kunna leverera dumma följdfrågor. Låtsas att jag var ett barn, som de äldre (de aboriginska informanterna) måste lära upp. nbsp;

Ett första steg i processen kan vara att närma sig ordet. Folk över hela världen verkar räkna med att det finns en språklig grundenhet som vi kan kalla för just ’ord’. Ett specifikt problem med denna enhet i aboriginspråken i Australien är dock att språken där vanligen har runt 20 olika språkljud som man kombinerar till ord. Europeiska språk har 35-40 språkljud, och därför får den lingvist som har ett europeiskt språk som modersmål svårt att urskilja var orden börjar och slutar. De låter helt enkelt mycket mer lika varandra än vad man är van vid. Om man till exempel får en harang som wurrangkurakurrunguranganarnangayinyu (’vi stannade på den plats där det finns många River red gum trees’), hur vet man då vilka de enskilda orden är? Det tog lång tid för mig. Jag konstruerade engelska meningar som jag bad att få översatta, meningar där specifika ord förekom i olika kontexter. Och till slut listade jag ut att man i ngarla bland annat har en förkärlek för att inleda sina ord med ’ng’ (låter som g:et i ’vagn’). Alltså fick jag då fram två ord ur ovanstående harang: ’nganarna’ (vi) och ’ngayinyu’ (stannade/campade/sov). nbsp;

När man väl knäckt vad som kan ses som ett ord, kan man sedan om man vill gå vidare till meningsnivån. Och då går man alltså över till grammatikens område. Det är därför relevant att titta närmare på hur orden fogas samman, och på hur man anger ordens funktioner i en mening. En viktig fråga är om man använder sig av ordföljd och prepositioner för att markera grammatisk funktion, på det sätt som vi gör i svenska och engelska, eller om man kanske använder sig av kasus (vilka vanligtvis utgörs av ändelser), som i tyska och många andra indoeuropeiska språk. När man håller på med grammatik gäller det att inte bara vara envis, man måste också kunna tänka okonventionellt. För hur vet man att de i det språk man analyserar har samma klassifikationer, det vill säga delar upp världen på samma sätt, som man själv är van vid? nbsp;

Efter en lång process kom jag fram till att wurrangkura är ett substantiv, som betyder ’Red river gum tree’ (en sorts eukalyptus). –ngura är lokativkasus, och motsvarar alltså ungefär ’på den plats där det finns’ i den svenska översättningen. –kurru är svårare, men jag misstänker att det kan vara det som inom engelskspråkig lingvistik ofta kallas ’distributed plural’, en distinktion som finns i en del språk, och som anger att man pratar om en större mängd enheter som är utspridda över ett område. Och på tal om klassifikationer och distinktioner som inte finns i svenska, i ngarla skiljer man på nganarna ’vi’ och nganyjarra ’vi’. Det senare ordet betyder ’vi allihopa’, det första ’jag och en grupp andra, men inte dig som jag pratar med’. nbsp;

Att kliva in i ett nytt språk kräver mycket energi, och i mitt fall också några resor till Port Hedland och mycket svett, men det är värt besväret. Varje språk ger en nämligen ett nytt perspektiv på världen, en ny verklighetsförståelse.