Blodsugaren som beskyddare och stalker

Vi har sett det om och om igen. Helylletjejen, duktig och alldaglig, förlorar sitt hjärta till den stilige mannen som tar henne med på hennes livs äventyr. Så hur kommer det sig att vi inte tröttnar utan att vi faller för klyschan om och om igen? Historien om den vanliga människan som träffar och förälskar sig i en vampyr är heller inte ovanlig.
Vad är det då som gör Twilight, filmen med Kristen Stewart och Robert Pattinson, och boken av Stephenie Meyer, så speciell? Varför fascineras vi så till den milda grad av vampyrer? Människor förr som tyckte om att se på när fiender spetsades på pålar (Vlad Tepes, den historiske Dracula) eller trodde att det bevarade skönhet att bada i blod från traktens unga flickor (Elizabeth Báthory). Eller en varelse som ser ut som en vanlig människa men som är överdrivet snabb, osannolikt stark och inte sällan ser bra ut, det tycks fascinera människor i det oändliga. Twilight gör inget för att minska tjusningen. Vi har den perfekte Edward, som trollbinder den något mindre perfekta och ganska vanliga Bella från första stund. Edward är omänskligt snabb och stark, gudomligt vacker och kan läsa människors tankar. Att han också är ganska dominant, envis och lynnig tycks inte vara något som inverkar menligt på hans magnetism, varken för Bella eller för mig som läsare.
På ytan skiljer sig inte Twilight från höstens andra vampyrfilm, Låt den rätte komma in, baserad på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn. Vi har den lilla människan i nära förbindelse med en vampyr, där vampyren aldrig skulle kunna döda människan, och där vampyrens närvaro istället räddar och skyddar människan från andra farligheter. Huvudpersonens insikt om vampyrens identitet påverkar inte heller det fortsatta umgänget.
Där slutar likheterna. För det första är huvudpersonerna i Twilight äldre; där kan en kärleksaffär övergå från att vara ganska platonsk till att bli mer handgriplig. För det andra dricker inte Edward människoblod utan håller sig till djur - vegetarianism för vampyrer. För det tredje är Meyers vampyr man, medan Lindqvists vampyr sägs vara kvinna, vilket placerar dem i olika fack. Meyer kan spela på de klassiska könsrollerna, den värnlösa kvinnan och den beskyddande mannen, den tydligen aldrig föråldrade kombinationen good girl-bad boy. Det kan inte Lindkvist.

Twilight är skriven i jag-form vilket gör att vi får Bellas perspektiv på händelseförloppet. Vi följer hennes dragning till Edward från första parkett och vi tror på känslorna, vi tror på kärleken, vi tror på relationen, trots att vi vet att Edward när som helst kan hugga henne i halsen. Vi vet också att han inte kommer att göra det. Fungerar det lika bra på film? Skådespelarna gör inte älskaren av boken alltför besviken och filmen lyckas skildra ett regnigt och fuktigt Forks med fantastiska panoreringar över skogar med jättehöga träd (eller, som tjejen i bänkraden bredvid, uttryckte det: Värsta grönt ) och Billy Burke i rollen som pappan, som just fått ansvar för en tonårsdotter, gör en både roande och trovärdig prestation. Slagsmålsscener, som i boken antagligen skulle ha blivit ganska plumpa om de skildrats, visas effektfullt och utan överdriven utdragenhet utan följer boken hyfsat bra och vältrar sig inte i orealistiskt - förutom det uppenbara - våld.
Vad som däremot inte är trovärdigt är kärlekshistorien. Till skillnad från boken misslyckas filmen med att gestalta varför det inte är läskigt att Edward förföljer Bella för att se till så att inget händer henne, att han känner att han måste beskydda henne. Han framstår som en stalker, och hans närvaro i Bellas sovrum när hon sover känns inte alls romantisk utan snarare otäck och sjuk.
Filmen har väl tagit upp de områden där boken brister. Miljön blir mer påtaglig och den stora uppgörelsen gör sig bättre visuellt än den skulle ha gjort i text. Men beskrivningen av den stora, i första hand platonska, kärleken går aldrig fram på en bioduk i all sin kraft. Film är bäst på bio. Kärlek är bäst på bok.