Annons
Anttila live på Norrlands.
Foto: Erik Johansson

Lögn, förbannad lögn och journalistik


Efter två år i Uppsala kändes det som att de gjort alla nationer en gång för mycket. David Haas och Christian Wannerwall törstade efter att få tänja det tillåtnas gränser och när Kristian Anttila gästade Norrlands nation nyligen grep de tillfället i flykten.

Det var tänkt att bli en sedvanlig afton på Norrlands nation. Vi var där tidigt för att avnjuta dess miljö, vackert utsmyckade gäster och livgivande drycker. Bandet soundcheckade och likt ormar ringlade vi in i ett hörn av scenrummet.
Mitt på scenen stod han, Kristian Anttila. För oss sann poet som sjunger ut sina tankar och upplevelser med en slags frisk och olämplig uppriktighet som får de gamla att tro att de hör fel, men de unga att vilja höra mer. Det var därför vi var där den kvällen, vi ville höra mer, bli bortrövade och befriade av magin som Anttila har för vana att kasta på publiken.
Detta i kombination med vår längtan efter något utanför lådan av trivialiteter och vardag skulle leda in oss i en lögnaktig intervju. Vi visste att vi skulle få se artisten senare under kvällen, men då tvingas dela honom med alla andra gäster. Vi satt förtrollade i ljudets magnetism samtidigt som en idé började ta form.
När bandet slutat spela leddes de iväg av någon (manager?) och vi tog mod till oss.
– Finns det möjlighet att få prata med Kristian? hackar jag fram,
Jag möts av frågande blickar från bandet, managern och en Kristian som verkar fullt upptagen med att blåsa bubblor genom ett rör ner i en bytta med vatten (bra för rösten?).
– Som en intervju, fortsätter jag trevande och hänvisar till en tidning som inte existerar.

Sedan går allting mycket fort och plötsligt är vi lovade ett möte i deras loge innan spelningen.
För oss följer en intensiv halvtimme av förberedelser i form av wappning och nedkladdade frågor på baksidan av en drinklista. Sedan är det dags...
Vi inleder med en fråga som ger Anttila ett fundersamt ansiktsuttryck. Den klassiska:
– Vad lyssnar du på för musik?
– Jag gillar inte att lyssna på musik som liknar min egen för mycket. Även om jag tycker att det är bra så hittar jag nog inspiration på andra håll, folkmusik bland annat. Det är något jag gärna lyssnar på, förklarar Anttila.
– Ok, men om man kastar in dig i kategorin ”göteborgsk indiepop” tillsammans med Hästpojken, Håkan Hellström, Joel Alme, Almedal, kanske Though Alliance och Broder Daniel ifall man gör den lite bredare. Känns det som att det finns något västkustsound?
– Jag vet inte, svarar han lite kort.
Jag inser att frågan inte var särskilt vass. Lång, det var den. Men sex namedroppade band/artister och något flum om ett västkustsound irrade nog bort alla inblandade.
Min kollega, Wannerwall, inskjuter snabbt för att rädda situationen:
– Håkan då? Vad tycker du om hans musik?
– Han har gjort många bra skivor. Men jag gillar inte den där saxofonen som varit med så mycket det sista. Den tar över för mycket, svarar Kristian och ser lite missnöjd ut bakom den långa, svarta luggen.
Han blåser ytterligare några bubblor genom röret ner i byttan med vatten (rösten, det måste vara för röstens skull?)
Jag börjar då, på tal om Göteborg, berätta om en vän som sitter och pluggar varje dag på dess universitetsbibliotek. Lika ofta som han är där ser han, enligt egen utsago, Henrik ”sångaren i Broder Daniel” Berggren sittandes försjunken i diverse mer eller mindre filosofiska böcker. Jag säger det inte för att det finns någon smart fråga på lur. Den här ligger långt bortom drinklistan och bör nog snarare betraktas som ett desperat försök att få mannen i soffan att gilla killarna han har framför sig. Och kanske, kanske är det också, tänker jag, lite kreddigt att känna någon som vet något om någon som Henrik Berggren. Hur som, Kristian Anttila hajar till och utbrister:
– Ja, jag har varit där tre gånger det senaste året och varje gång har han suttit där Jag brukar också sitta på biblioteket faktiskt. På stadsbiblioteket då. Det blir nästan varje dag.

Vi pratar vidare om Göteborg och om musiken han skapar. Allt flyter samman i varm trivsel och vi vill egentligen inte avsluta intervjun, fast inser att det måste göras. Han har trots allt en större publik än oss att mätta.
– Vi har en låda här, börjar Wannerwall (vilken vi konstigt nog, av anledningar som vi inte hinner gå in på, burit med oss).
– Om du tvingas leva ensam på en ö resterande dagar av ditt liv och den här lådan fick packas med en bok, en skiva, en färg och en maträtt vilka skulle det då vara?
– TV-spelet, svarar han utan att tveka.
Det något märkliga svaret ställer oss lite, men vi förstår ändå så mycket som att intervjun bör avrundas. Den går mot sitt slut, fast häng kvar, tänker jag, häng kvar nu.
Vi gör det, dröjer oss kvar och klamrar oss fast vid lögnen ett litet tag till. Anttila slänger en tröja över huvudet och somnar. ”HÄR KOMMER MER MAT TILL JOURNALISTERNA”, ropar managern och vi ler välmående mot varandra. En öl till? ja, tack.
Efter en längre stund vaknar Kristian och det första han gör är att greppa en svart elgitarr. Oinkopplad och oannonserat börjar Anttila sjunga med hes och nyvaken stämma:
”Här stååår jag och spricker, så svara då din jääävel, ge mig ett ja, eller ett nej, eller skjut mig”. Ackompanjerad av pianot tar han det igen och igen och han låter lika ärlig varje gång.

Ståendes i publiken lyssnar vi på spelningen och först nu kan vi andas ut. Lögnen om oss som journalister hade levt länge nog, den var slut i samma stund som Anttila äntrade scenen. I åratal hade vi i vanlig ordning, i olika sällskap, med varierande grader av alkoholpåverkan, ramlat runt på nationerna. Våra lyckliga studentdagar hade blivit slentrian och vi suktade efter något nytt, något eget. Utbudet av dagliga och nattliga studentaktiviteter kan, hör och häpna, kännas begränsade även här i Uppsala. Oändliga blir de endast om man, som studenter gjort i alla tider, tänjer lite på gränserna och skriver om reglerna sådär så att man nästan håller sig till dem. Du kanske inte är där än och kanske kommer du aldrig dit. Men om det sker och om tristessen tar sitt grepp våga då göra något åt det. För oss ledde det till några timmar av symbios tillsammans med Kristian Anttila. Lögnen, pulshöjningen och den (o)rena formen av glädje kommer vi leva länge på. Om den avtar? Ja, då gör vi det igen.
En gång till, en gång till, en gång till.


Annons

Annons

Läs mer

2021-05-06 10:54
Ellen Sundberg Ett bloss för Bodil Malmsten Tolkningar av Ellen Sundberg Teg Publishing
2021-03-31 14:08
Mattias Alkberg Häxor Teg Publishing
2021-03-15 18:28
Tusses värme ledde till en välförtjänt vinst i lördagens final i Melodifestivalen. Ergos recensent hyllar vinnaren, men…