Att studera med funktionsnedsättning

Hur är det att vara student med funktionsnedsättning? Det perspektivet delade Karin Fridriksdottir, före detta student vid Uppsala universitet, med sig under seminariet Jag vill bli bemött som alla andra – men går det när man har ett funktionshinder?

Karen Fridriksdottir har en medfödd synskada som gör att hon bara har fem procents syn på vänster öga. Höger öga är en protes.
-Idet stora hela upplevde jag studietiden som bra, inleder Karen, som pluggat sjukgymnastprogrammet och tagit en masterexamen i folkhälsa.
– Men det är väldigt tidskrävande att studera med funktionsnedsättning, fortsätter hon, där hon står framför 20-talet seminariedeltagare.

På Instutionen för neurovetenskap, där Karen läste sjukgymnastprogrammet, hade man aldrig tidigare haft en student med grav synskada.
-Det man inte känner till är man rädd för, man vet inte hur man ska hantera det, berättar Karen, som upplevde att hon fick kämpa för att vara en student med funktionsnedsättning. För det syns inte nbsp;– har man en så kallad dold funktionsnedsättning – som Karen – är det lätt att bli ifrågasatt. nbsp; Karen berättar att mycket tid gick åt till att jaga rätt på personal som kunde hjälpa henne att komma in i kopieringsrummet.
- Får du verkligen vara här inne? Den frågan återkom ständigt.
nbsp; nbsp; nbsp;
När Karen skrev tentor gjorde hon det på sin egen dator – eftersom datorerna på universitetet inte kan erbjuda de nödvändiga anpassningarna som Karens synskada kräver.
Många gånger var tentavakterna skeptiska.

På Karolinska Institutet i Solna finns en sjukgymnastutbildning speciellt anpassad för personer med synnedsättning. Karen berättar att hon åkte dit, tillsammans med lärare, för att göra ett studiebesök.
– Men det visade sig att man ville försöka få mig att byta till det sjukgymnastprogrammet, säger Karen, som då precis klarat av första terminens tenta i anatomi, på utbildningen i Uppsala.
– De ville inte bara få mig att byta lärosäte, de ville dessutom få mig att börja om hela termin ett. Men den upplevelsen gjorde bara att jag blev ännu mer taggad, och jag fick stort stöd från mina kurskamrater. Jag visste att det fanns mer resurser för mig på Karolinska Institutet, men det var ju i Uppsala jag ville plugga, säger Karen.

Karen Fridriksdottir tycker det är viktigt att berätta att man har en funktionsnedsättning så att man kan få hjälp – om man vill ha det. Karen minns en ”guldklimp” till lärare som engagerade sig till max, som undersökte vilka möjligheter som fanns för att Karen skulle kunna delta i undervisningen på lika villkor.

Något som är viktigt när det gäller bemötande är, enligt Karen, att våga fråga.
– Det underlättar både för dig och för mig om du vågar fråga hur jag upplever saker, istället för att anta. För oftast antar man fel.

En annan sak som Karen betonar är vikten av rutiner.
– Mitt stora tips är att man på universitetets institutioner sätter sig ner och diskuterar och bestämmer vilka som ansvarar för vad. Det ska finnas nedskrivna riktlinjer om vad som gäller. När jag kontaktar någon för att kopiera papper ska personen veta att jag har tillstånd att vara i kopieringsrummet. Jag ska inte behöva bli ifrågasatt, säger Karen.

Seminariedeltagarna – nbsp;som främst bestod av studievägledare, doktorander och kursadministratörer – fick under seminariet försöka lösa olika ”dilemman” på temat studenter med funktionsnedsättning. Hur agerar vi om brandlarmet går, vad gör vi om en student med psykiatrisk diagnos stör undervisningen, och hur fångar vi upp någon med en psykisk funktionsnedsättning – nbsp;den typen av frågor diskuterades.

Birgitta Hydén, samordningsansvarig för funktionen Stöd till studenter med funktionshinder, vid Studerandebyrån, var tillsammans med Ann-Sofie Henriksson, vid Avdelningen för universitetspedagogisk utveckling, seminariets ledare. nbsp;
– Vi har lärt oss mycket av vad studenter med funktionshinder berättat för oss genom åren. nbsp; Och kan vi i vår tur förmedla detta så gagnar det nya studenter, säger Birgitta Hydén.