Lagstiftning åt skogen

Skogsbruket i Sverige avreglerades i början av 1990-talet till förmån för ett system baserat på frihet under ansvar med stor bestämmanderätt för markägarna. Den här modellen, menar Maria Forsberg, har i många fall misslyckats när det gäller möjligheten att nå skogslagstiftningens miljömål om att den biologiska mångfalden i skogen ska behållas.
– Lagstiftningen bygger på att skogsbrukarna ska gå längre i sina åtgärder än vad som krävs, men så är inte alltid fallet. Vid många avverkningar uppfylls inte ens lagstiftningens minimikrav.

Anledningarna till varför markägarna inte vill ta ansvar skiljer sig åt, har annan forskning visat på, men kortsiktiga ekonomiska intressen kan nämnas som en. Fast den här biten går inte avhandlingen specifikt in på.
– Det jag tittar på är var regelverket brister när någon väljer att inte ta ansvar, säger Maria Forsberg samtidigt som hon vill betona att många markägare verkligen värnar om sin skog.

Så mycket som en tredjedel, och lokalt i vissa fall fler, av avverkningarna strider mot lagstiftningen enligt Skogsstyrelsen. Maria Forsberg pekar här ut ytterligare ett problem – bristen på möjligheter att åtala.
– Eftersom författningstexten är så vagt formulerad med uttryck som att naturvårdshänsyn ”bör” tas ”så långt som möjligt” är reglerna inte direktsanktionerande. Det är bara om Skogsstyrelsen meddelar ägaren ett så kallat föreläggande – vilket den sällan gör – som påföljder kan bli aktuella.

Situationen försvåras ytterligare av ett slutet system. Proceduren vid avverkning, där markägaren anmäler att träd ska fällas och sedan kör igång om inget hörs från myndigheterna, gör att inget myndighetsbeslut finns.
– Alltså finns det inget beslut att överklaga, säger Maria Forsberg.

Framöver tror hon att tvärvetenskaplig forskning på området behöver göras. En viktig faktor att undersöka är utrymmet för landskapsplanering och kostnadsfördelning.
– En knäckfråga är vem som ska betala för naturvården – markägaren eller samhället? säger hon.

Ytterst handlar det, som med annan lagstiftning, om politik. I Maria Forsbergs avhandling argumenteras det för att ökade krav på naturvårdshänsyn bör kunna rymmas inom ramen för det som kallas ”pågående markanvändning” – vilket alltså skulle ge markägaren ökade skyldigheter att ta ansvar.
– Det politiska läget i dag ser dock snarast ut att gå åt motsatt håll, det vill säga mot ökade inslag av frivillighet.