Så överlever öar

Ålderdomlig kultur. Avgränsad och avlägsen. Hur man tänker och lever ligger efter. Starka gemenskaper, inavel, en särskild ö-identitet. Så har vi tänkt om öar och öbor sedan urminnes tider.
– Vi hittar spår av dessa föreställningskomplex i Platons essäer, i bibeln och i antika grekiska skrifter, säger Owe Ronström.

Han har arbetat med forskningsprojektet Öar och Öbor i flera år. Gotland, Åland och Ösel ingår i studien. Poängen är att undersöka hur spridda föreställningar om öar är, och vilka konsekvenser dessa får för öbornas livsvillkor och framtid.
– På Gotland finns 58 000 invånare. Årligen besöker en miljon personer ön. Vad gör en miljon besökare med dessa invånare? Det är klart att så många människor har inflytande på synen på Gotland och på gotlänningarna själva.

Föreställningarna kan på ett sätt bli öarnas överlevnadsvillkor, menar Owe Ronström.
– Ön blir en vara. I marknadssammanhang kan du inte lova folk en tjänst som kunden sedan inte får, för då kommer den inte tillbaka. Så, vad händer? Öbor kommer att bekräfta kundens föreställningar. De spelar med, för överlevnadens skull, och för att det kan vara trevligt att bli beskriven som en som gillar gemenskap och traditioner.

Men det finns en dubbelsidighet i föreställningarna, betonar han.
– Är det bra eller dåligt att turister beskriver Åland som Sverige på 60-talet? Ja, är svaret, det kan vara både nedsättande och hyllande.

Owe Ronström menar att föreställningarna om öar och öbor är globala.
– Trots att öar skiljer sig åt historiskt, ekonomiskt och politiskt så är föreställningarna om dem väldigt lika. Det är spännande. nbsp;

Så, kan man säga att det finns en speciell ö-mentalitet?
– Ja, eftersom vi tror att det finns det. Och det människor tror på tenderar att få verkliga konsekvenser. nbsp;

Det finns en annan urgammal föreställning som Owe Ronström menar kan ha särskild relevans just nu – när lärosätena på Gotland och Uppsala precis gått samman.
– Det som produceras på små och avlägsna platser tenderar att uppfattas som sämre än det som produceras på stora, centrala platser. Alltså: går Högskolan på Gotland samman med Uppsala universitet bli det automatiskt bättre på Gotland. nbsp; Det är idén.

Vad innebär sammanslagningen i ett etnologiskt perspektiv?
– Det får vi se. Nu är vi ju plötsligt Uppsala, fast på Gotland. Av oss som forskar på relationer krävs att vi är uppmärksamma på vad som händer, säger Owe Ronström, som beskriver interaktionen mellan Gotland och Uppsala som ”hittills väldigt positiv”.
– Men det finns tydliga tecken på att de föreställningar jag nyss pratat om ändå existerar., börjar Owe Ronström, och fortsätter:
– Det man kan vara orolig för är relationen mellan ”storstaden Uppsala” och ”periferin Gotland”. Uppsala universitet måste ju spara in på utbildningsvolymen nu och framöver. För ett företag som tvingas spara är det logiskt att stärka centrum och skära i periferin. Men universitetet är inte ett företag, så vi kan hoppas att det fungerar efter en annan logik.

Det går inte att prata om föreställningar som rör öar utan att också ta upp föreställningar om dess motsats – storstaden.
– Ön och storstaden konstituerar varandra. Storstadens stress framträder i kontrast med öns lugn, och öns stillastånd framträder i ljuset av storstadens utveckling.

Är det stadsborna som tillskriver öar och öborna föreställningarna?
– Nej. På något märkligt sätt lever föreställningarna ett eget liv. De finns på kollektiv nivå, både hos storstadsbor och öbor, i olika grad. nbsp;

Vad betyder då föreställningarna för öbornas framtid? Svaret är enkelt och ganska dystopiskt, menar Owe Ronström.
– Globalt minskar antalet bebodda öar, och antalet boende på öarna minskar. Men besökarna på öar ökar. Vad blir då resultatet? Jo, de få som bor kvar kommer att i allt högre grad behöva livnära sig på att vara just öbor, att uppträda som sådana och representera öbon för besökare.

Owe Ronström drar paralleller till en välkänd ö där detta redan hänt – Venedig.
– Där har befolkningen minskat kraftigt och det finns idag knappt ett jobb som inte har med turistbranschen att göra.

För ett par år sedan började Owe Ronström fundera på något slags experiment för att testa en del av sina hypoteser om hur samhället på öar som Gotland fungerar. Det mynnade ut i en nbsp; gigantisk konsert – ett stycke i tre satser för Gotlands alla kyrkklockor. Över 300 gotlänningar med kompetenser inom vitt skilda områden deltog.
– Och hur får man då över 300 personer att engagera sig helt gratis? Poängen är att jag nånstans visste att folk skulle ställa upp. Det ingår i överenskommelserna om att vara öbo – man hjälper varandra och håller ihop. Där spelade mitt gotländska efternamn in. Det är inte säkert att det gått lika lätt för en fastlänning med ett annat namn.

Den 8 juni genomfördes konserten, ”Klockrent”, direktsänd i Sveriges Radio.
– De samlade resurserna och kompetenserna på en ö är ofta stora, även om omvärlden – och ofta öborna själva – gärna nedvärderar dessa. Med konserten ville jag och gotlänningarna visa att liten inte alltid behöver vara minst, att folk på små och perifera platser också kan ha en stor röst.

Men är det inte problematiskt att själv vara uppväxt och boende på Gotland, när du forskar om Gotland?
– Jo, det är alltid lätt att bli hemmablind. Men samtidigt kan jag få tillträde till sammanhang som annars varit stängda. nbsp;