Studietörst på ålderns höst

”Jag var äldst av sju barn i en familj utan några större tillgångar. Och sen kom kriget. Jag hade inte möjlighet att studera då, när jag var ung. Det har alltid varit en sorg för mig och något jag tar igen nu”.
Giuseppe Paternò är ingen vanlig student, men så har han heller inga ambitioner att vara det. Med sina 96 år är han med råge Italiens äldste student och hans lärare på Università di Palermo får helt enkelt finna sig i att han lämnar in sina uppsatser på maskinskrivna blad när han nu tillslut, runt sjuttio år äldre än sina kursare, bedriver sina universitetsstudier vid humanistiska fakulteten.
– Det är klart att jag till att börja med var lite osäker på hur jag skulle komma att tas emot, dels av lärarna men också av de andra studenterna. Men det har varit en fest från dag ett, alla har tagit emot mig på ett fantastiskt sätt.
I Giuseppe Paternòs arbetsrum står två stora skrivbord i mörkt trä, ett för läsning och ett för skrivande. På det sistnämnda tronar en ljummet grön Olivetti 32 från tidigt 60-tal. Det är den han skriver sina uppgifter på.
– Men min son fick hjälpa mig att anmäla mig till universitetet eftersom allt sådant sköts online nuförtiden.
Efter ett helt arbetsliv på det statliga järnvägsbolaget gick Giuseppe Paternò i pension i mitten på 80-talet. I hela sitt liv har han älskat att läsa, att studera, bilda sig och ta reda på mer. När pensionen kom kunde han göra det på heltid. Det var fina år men 2013, när hustrun gick bort, blev det plötsligt väldigt tomt.
– Ensamheten är det som dödar människor. Motgiftet för mig har varit böckerna. Och numera universitet.
Palermo är platsen hela Giuseppes liv har utspelat sig på. Det mesta har han upplevt här: de våldsamma maffiakrigen under 1970- och 80-tal och givetvis fotbollslaget Palermos upp- och nedgångar. Men kanske är det ändå minnena från andra världskriget som sitter allra djupast. Giuseppe var stationerad i Trapani, ungefär tio mil väster om Palermo när de allierade i 1943 landsteg på Sicilien.
– Palermo var en stad i ruiner efter bombningarna av ön. Det är något som vi som var med då aldrig glömmer, säger han.
 
Just de här dagarna i oktober 2019 är eftermiddagstimmarna i Palermo fortfarande nordafrikanskt heta och staden är tapetserad av ilsket lysande affischer i rött och orange. De är upprop till manifestationer som genomförts för att få stopp på migrationen från ön. För första gången på flera år har befolkningen minskat till under fem miljoner. En av anledningarna är att alltfler unga väljer att lämna. De som blir kvar betalar inte sällan ett högt pris: 38,6 procent av de under 30 år på Sicilien varken jobbar eller studerar. Unicef har kallat ön för Europas huvudstad för ”neet”, unga som helt saknar sysselsättning.
– Palermo är annorlunda i dag. De unga har större möjligheter att studera nu än vad vi hade. Jag började jobba direkt efter kriget. Men då fanns det ju också jobb på ett helt annat sätt än det gör nu, säger han och fortsätter:
– Dock tror jag fortfarande att lärandet är vägen framåt. Att studera är ett sätt att förverkliga sig själv. Men jag är rädd att många unga i dag ger upp för lätt. Någon motgång och sen ger de upp, så ska det inte vara. Motgångar är till för att övervinnas, både på universitetet och i vanliga livet. Jag hade till exempel stora svårigheter med logiken förra terminen och behövde ta extralektioner för att förstå. Men jag gjorde det och jag klarade det. Det handlar om att kämpa för att kunna ”andare avanti”, (fortsätta framåt), säger han.
Trots svårigheterna med logiken har han fina betyg. För att översätta det till svenska, mestadels A och något enstaka B. Att han är en plugghäst hymlar han inte med. Föreläsningarna på programmet han läser är inte obligatoriska, trots det lämnar han in egenkomponerade kompletteringar till varje lärare.
– Eftersom jag är för gammal för att ta mig till universitetet varje dag vill jag ändå visa att jag har studerat ordentligt. Innan vi har våra tentor lämnar jag därför alltid in en rad texter till lärarna, texter som inte efterfrågats, för att understryka att jag är förberedd. Jag är 96 år. Att gå till universitet varje dag, det skulle jag inte orka med, säger han.

I juli nästa år tar Giuseppe Paternò, som då kommer att vara 97 år, sin efterlängtade examen. Blir han då den äldste att någonsin examineras? I Italien ja, men inte i världen.
–  Däremot blir jag den äldste att ta sin första examen. Det ska tydligen finnas någon som ska ha tagit sin examen även som 98-åring, men den personen hade studerat tidigare, säger han och fortsätter: