Fredrik Lindström: Uppsalaalumnen det går som på räls för

Var utmärkelsen “Årets alumn” väntad eller kom det som en total överraskning?

– Det var inte väntat av det förklarliga skälet att jag faktiskt inte kände till den här utmärkelsen!
Sedan fattade jag nog inte riktigt först hur hedervärt det var utan tänkte att det var något lite spexigt, så har retroaktivt blivit mer och mer smickrad

Vad läste du i Uppsala?

– Allt möjligt. När jag började läsa i Uppsala -84 var det litteraturvetenskap och praktisk svenska som gällde innan jag andra året fortsatte med litteraturvetenskap. Sedan började jag läsa nordiska språk med språkhistorisk inriktning samt idéhistoria och estetik, så jag var väldigt ambitiös. Institutionerna för idéhistoria och estetik var också det i gamla universitetshuset så att få ha sina lektioner i det huset var ju väldigt lyxigt. Det tyckte man redan då.

Jo, jag har en korridorskompis som går där och lite avundsjuk får man väl ändå medge att man blir. Själv går man på Ekonomikum.

– Ja, just det. Det gjorde jag också, men det hette HumC på den tiden. Det var ju sådan här 70-talsestetik med alla rör frilagda i taket. Inte lika sexig miljö kan vi säga.

Jag tror det ser likadant ut nu.

– Det tror jag också!

Vilken nationer var du med i? Eller vilka nationer tyckte du om att hänga på?

– Jag var med i Snerikes eftersom jag kommer från Södermanland. Jag hade inte så bra koll på det där utan trodde att man skulle gå med i den nation som man kom från. Det var i och för sig så att Snerikes var lite, inte exklusivt, men de var de enda som krävde att man faktiskt skulle ha någon geografisk tillhörighet. Så det uppfattades ändå som lite statusfyllt tror jag kanske.

Så är det fortfarande!

– Det kan jag tänka mig. Sen hängde jag ganska mycket på Kalmar som var en lite mer kulturell nation. Men efter något halvår blev jag engagerad i teatern på Snerikes och var med och spelade i nationsteatern.

Var du engagerad i studentlivet på något sätt?

– Ja, i nationsteatern sökte jag ämbetet som teaterdirektör och hade hand om teatern i ett eller två år. Men, jag var mer teaterkille än spexkille. Jag minns att jag hade hand om reccespexet -85 eller kanske -86 och då hade jag ingen insikt i hur Uppsalatraditionerna gick till så då fick jag för första gången uppleva hur de på scen blev utbuade och fick sockerbitar och liknande kastade på sig.

Jag har så otroligt svårt för alla sådana här former av pennalism så jag sa att ska ni ha mig som teaterdirektör får någon annan ha hand om spexen. Och då gjorde de det. Sedan dess är det uppdelat vem som har hand om spex och vem som har hand om teater. Förbannat, det är på grund av mig. Där ser man.

Var du engagerad i studentkåren eller liknande?

– Nej, jag var väl inte det egentligen. Eller det fanns någonting som hette Humanistforum som var en organisation som startade runt -85 och som var ganska livaktig under andra hälften av 80-talet. Jag minns till exempel att jag var konferencier under de poesikvällar vi anordnade då vi bjöd in gäster som Lukas Moodysson, Katarina Frostensson och Bodil Malmsten. Så det var mycket poesi, men vi anordnade också andra temakvällar och fester och liknande. Ett tag var det diskussioner om att vi skulle göra någon tidning, men så småningom rann det ut i sanden.

Men sedan skrev du väl redan för en tidning?

– Jo, i Ergo skrev jag från -87 fram till att jag flyttade till Stockholm -91. Och då var det Jan Berlin som tecknade serier i Ergo om du känner till honom.

Jo, det gör jag. Stort fan!

– Samma här! Sedan när jag flyttade till Stockholm skrev jag lite för Nöjesguiden och Citynytt och så gick jag en journalistutbildning på Poppius journalistskola, men det var bara en termin tror jag. Så jag höll på och “fuskade” som journalist och utbildade mig lite i det. Men så småningom blev jag värvad som doktorand på nordiska språk där jag tänkte skriva en avhandling om det svenska riksspråkets utveckling från Gustav Vasa och framåt. Så adlig talspråksdifferentiering under Vasatiden, vilket låter superkrångligt, men egentligen bara handlar om när man börjar höra på människor att de har olika sociala klasser. Det var ett ganska tillfredsställande och roligt jobb att ha ett forskningsprojekt.

Sedan hade jag ett humorintresse och det var faktiskt någon kompis som sa till mig du skulle kunna bli komiker. Jag hade aldrig tänkt den tanken tidigare Så när stand-up comedy kom i slutet av 80-talet bestämde vi oss för att pröva var och en för sig och se om man skulle kunna klara av det där. Men han blev överläkare istället. Jag tyckte att det var lite jobbigt i början, men det var också någonting som jag hade parallellt med att jag läste i Uppsala. Sedan var det väl de där sista åren som det började lossna och efter att jag flyttat ner till Stockholm fick jag jobb på radion -93 med ett busringningsprogramm som hette Hassan. Så då tog jag tjänstledigt från min doktorandtjänst. Och den är jag formellt tjänstledig från fortfarande.

Du har sagt i tidigare intervjuer för att citera att istället för att fortsätta med doktorandtjänsten var du “mer intresserad av att kommunicera språkvetenskapliga ämnen till ett bredare publik”.

– Ja, men så var det verkligen. Jag började läsa språkhistoria, vilket jag tyckte var jätteintressant. Man insåg också ganska snabbt att det vi idag tycker är “riktigt svenska” inte alls historiskt sett behöver vara riktig och det där blev en väldig aha-upplevelse. Jag tyckte att det var förvånansvärt att språkhistorien inte använts mer som hjälpvetenskap till den vanliga historien, så det var lite av min mission kan man säga.

Jag minns särskilt att jag tänkte att det här skulle nog folk i allmänhet vara väldigt intresserade av. Så jag hade mycket tankar och drömmar om att komma ut och göra saker populärvetenskapligt redan då. Mitt mål var inte att jag skulle bli professor. På nordiska språk och litteraturvetenskap hade de dessutom ont om elever och jag blev väldigt uppvaktad att doktorera där. Men, som någon sa informellt, “visar de bara minsta lilla vett i huvudet tar vi in dem direkt”.

Så det var trots allt doktorandtjänsten som gjorde det möjligt för dig att exempelvis börja med radio?

– Precis så, men sedan fick jag ta tjänstledigt och på det viset känner jag mig nästan lite skyldig. Att jag egentligen borde ha levererat den där avhandlingen. Jag tänker nog att jag ska skriva klart min avhandling, men jag ska försöka göra det i en lite mer populärvetenskaplig form så att den når ut lite mer.

Men tänk du blev ju årets alumn ändå. Så besvikna kan de ju inte vara med dig trots allt?

– Nej, jag kan vara en person med många olika sidor och det kanske också är där min styrka ligger då jag i kombination med ett pedagogiskt intresse har växt upp och formats först i en ganska hård industristad i Eskilstuna och sedan fått möjlighet att läsa och fördjupa mig i Uppsala för att slutligen få möjlighet att utvecklas i medievärlden. Jag har haft tur på det sättet och har kunnat utveckla olika sidor av mig själv, vilket har avspeglats och nästan korsbefruktats i min yrkesmässiga karriär. Jag försöker i mitt arbete använda alla de redskap eller verktyg jag har och det har ju hänt att jag i ett mer formellt föredrag återanvänt något jag kört i ett set på Norra Brunn.

Det måste vara en fördel i din karriär, att du har de här olika perspektiven och är något av en kameleont nästan?

– Jo, det är så jag själv försöker se det. När jag är mest nöjd med mig själv så ser jag mig själv som en som överbryggar klyftor. Man bygger lite broar och sådär.

Du har många järn i elden, men om du bara får välja en yrkestitel, vilken föredrar du då?  

– Ja, det är ju lite svårt, men jag brukar nog faktiskt föredra språkhistoriker för det är ändå det jag är utbildad till.

Om du skulle väga utbildning mot yrkeserfarenhet, vad känner du har gett dig mest och vad är din syn på det i allmänhet?

– Jag känner mig otroligt privilegierad i och med att jag aldrig behövt välja antingen det ena eller det andra och det är jag väldigt glad över. Jag har fått möjlighet att utvecklas i olika världar med utgångspunkt i olika sidor av mig själv.  Jag var ganska intresserad av kultur, språk och historia och sådant där i ung ålder, men i de kretsar där jag växte upp i Eskilstuna var det annat som gällde, så när jag kom till Uppsala var jag verkligen läshungrig. Så småningom har dessa sidor sedan under de sista 15-20 åren av mitt liv flutit ihop på både ett yrkesmässigt och personligt plan. Jag kan dock märka med människor jag träffat som inte läst på universitetsnivå överhuvudtaget att de har ett väldigt bildningskomplex. Men, så jävla märkvärdig är ju inte den världen.

Som publik person, finns det någon fråga du är ohyggligt trött på att få?

– Ja. Det finns en fråga jag i särklass är mest trött på att få, men det är mest bara för att folk försöker vara lite roliga. Och det är att nästan varje dag någon kommer fram och ställer frågan “Vart är vi på väg?”.

Verkligen?

– Ja och jag önskar att jag kunde komma på ett smartare sätt att svara på eftersom jag får den här frågan så himla ofta. Men det är tyvärr så att det är priset man får betala. Faktiskt tackade jag nej till “På Spåret” när jag fick det erbjudandet för första gången.

Varför?

– För att jag tyckte det var ganska jobbigt att bli igenkänd. Tidigare när jag gjorde programmet “Värsta språket” som hade en tittarskara på över en miljon blev man snudd på allmängods. Det har ju såklart en massa positiva sidor också, men jag kände det här med att gå in på fredagsunderhållning med över två miljoner tittare, det kändes övermäktigt.

Men du tackade ju ja sedan?

– Ja, det var faktiskt min mamma som sa att hon trodde att jag tog ett felaktigt beslut och att det här programmet skulle passa mig jättebra. Och eftersom hon är en väldigt klok person och som gett mig bra råd tidigare i livet så valde jag att lyssna på henne och göra ett provprogram.

Hur känns det nu att komma tillbaka till Uppsala igen?

– Jätteroligt. I höstas fick jag ta emot några fina diplom i universitetshuset, blev hedersledamot på Snerikes och så var det bal på slottet. Jag njöt i fulla drag, så det ska bli väldigt kul att komma tillbaka och hålla en öppen föreläsning. Måste medge att jag saknar Uppsala och ville väl egentligen aldrig flytta därifrån.

Så om vi säger att du skulle få åka hem till Uppsala nu i mina skor, vad är det första du gör då?

– Bra fråga! Då skulle jag en promenad längs ån och sedan sätta mig på Fågelsången och ta en fika. Ofvandahls känns lite för uppenbart.