Verklighetsflykt till en annan nations nation

“Nationen” föddes som idé redan 2014 i samband med “National novel writing month” – ett internetbaserat skrivprojekt där tanken är att deltagarna ska producera ett råmanus på minst 50 000 ord under en månad. Men mycket hann komma emellan – som färdigställandet av debutromanen Vad heter ångest på spanska? som släpptes 2017 – innan Nationen kunde få huvudrollen i Michaela von Kügelgens skrivarliv.

– Det mesta jobbet gjordes under fjolåret och hösten 2018, men romanen och karaktärerna hade funnits med mig väldigt länge. Nu känns det nästan overkligt att de är ute i världen och att jag inte längre kan påverka deras öden. Men kanske är de glada att äntligen ha blivit utsläppta?

Romanen utspelar sig under ett läsår och kretsar kring den fiktiva studentnationen Västra Nylands Nation i Helsingfors och tre av dess medlemmar: 19-årige Mikael som sökt sig till journaliststudier som en plan B efter att hans handbollsdrömmar gått i kras, duktiga flickan Astrid som drömmer om att bli nationsordförande, och överliggaren Saga, vars vänner har gått vidare i livet och skaffat familj och villa.

– Det finns något av mig i alla karaktärer, annars tror jag att det hade varit svårt att gå in i dem på ett trovärdigt sätt, förklarar Michaela von Kügelgen.

Hon har handbollen och journalistiken gemensamt med Mikael, har alltid varit något av en duktig flicka, som Astrid, och känner igen sig i Sagas singelskap. 

– Nu är jag i ett förhållande, men jag har tidigare känt som henne. När många vänner gifte sig och bildade familj och jag själv satt kvar här i Helsingfors i min etta.

Själv var hon inte i huvudsak nationsaktiv under sin studietid vid Helsingfors universitet, där hon läste journalistik, utan mer involverad i StudentOrganisationen vid Svenska social- och kommunalhögskolan.

– Men jag valde en nation i boken för att det kändes roligare att skriva om studenter från olika fakulteter än tre journaliststudenter eller något liknande.

Av det Michaela von Kügelgen berättar om studentlivet och studentnationerna i Helsingfors kan jag dra slutsatsen att mycket är snudd på identiskt med våra uppsaliensiska diton, men det får mig också att undra hur tillgänglig boken är för läsare utanför den här speciella bubblan?

– Jag tänkte inte så mycket på om de som inte är insatta i studentlivet kommer att förstå. Mina studieår var fantastiska och jag ville fånga det där och har kanske skrivit den delvis för mina studiekompisar. Men jag tror nog att alla kan sugas in i handlingen. För alla som har varit en del av den här världen kan det vara en nostalgitripp och för de som ska börja plugga kan det fungera som en introduktion till studielivet. Den är kanske inte till för den som hatar snapsvisor och sits, men jag har inte försökt pleasa de personerna heller.

För läsaren som känner sig helt lost har Michaela von Kügelgen dock inkluderat en ordlista längst bak i boken.

– Den kanske främst riktar sig till svenska läsare i och med att jag använder en del finlandismer och finlandssvenska uttryck, men den kan även fungera som en introduktion till termerna för finlandssvenskar som inte har studerat eller som ska studera.

En del av orden i ordlistan är bekanta även för de som rört sig i Uppsalas nationsvärld – inspektorer och herrmiddagar är till exempel identiska i både namn och funktion på båda sidor Östersjön – medan andra bör göra även nationsräven tacksam att de finns definierade. Det vi kallar reccar/recentiorer kallas i Helsingfors för “gulisar” (från ordet gulnäbb) och en overall, som av Uppsalas overallbärande TekNat-studenter kallas för ovve, heter “halare”.

Trots att boken släpptes för bara några dagar sedan har Michaela von Kügelgen redan fått en del respons, både privat och i press.

– Helt okända människor har hört av sig på Instagram och sagt att de tyckte om den. Även om det kanske är lite tråkigt att lyfta fram så blev jag väldigt glad av att en kille hörde av sig och sa att han tyckte boken var väldigt bra, för jag har hoppats att boken ska hitta till unga killar också.

Svenskfinlands största dagstidning Hufvudstadsbladet och Svenska YLE publicerade i fredags recensioner av Nationen.

– Jag vaknade jättetidigt av mig själv på fredagsmorgonen för att jag visste att det var recensionsdag och satt och uppdaterade siter hela tiden för att se om det hade publicerat något. Och fast de recensioner jag läste var övervägande positiva så började jag gråta. Det kändes så sjukt, jag har liksom jobbat med boken under flera år och nu finns den där ute och är inte längre bara min, man blir så sårbar. Men samtidigt som jag inte vill bli sågad så är det på något vis ändå fint att folk läser den och känner något. Jag blir mer nöjd om jag gör någon riktigt riktigt upprörd än om jag bara får ett okej mottagande, för då känns det som att jag ändå lyckats med något.