Erik Braathen: “Träningen blev som ett ankare”

Ergo möter Erik, sambon Gloria och parets dvärgpudel Nelson i Eriks träningslokal. Väggarna och golvet är täckta av mattor, och trots att salen är tom och dörren står på vid gavel känns en doft av svett. Utöver hemmet och sjukhusvistelserna är det här som Erik har tillbringat den mesta av sin tid de senaste sex månaderna.   

Erik är masterstudent i datavetenskap och vill i framtiden jobba med programmering. Samtidigt elitsatsar han i kampsporterna submission wrestling och brasiliansk jiu jitsu, två väldigt liknande sporter. Sporterna är tuffa och det är tillåtet att försöka strypa sin motståndare under matchen. Sedan han började för fyra år sedan har sporten fått mycket plats i hans liv, och att också tävla var en “no brainer”.
– Det har gått väldigt bra, två år i rad nu blev jag mästare i ADCC - den största tävlingen i Sverige om man tävlar i Submission Wrestling. 

I december förra året tog han även ett SM-brons. Men samtidigt som framgångarna märkte Erik av en rad oförklarliga hälsosymptom. Han var sjuk oftare än vanligt, hade svettningar om nätterna och en ihållande hosta.

– Jag märkte ju av en hel del symptom, men fortsatte träna på som vanligt. Även om jag märkte att jag blev orimligt trött i flera situationer så rationaliserade jag bort det, jag fortsatte ju ändå prestera på tävlingar och klarade plugget. 

Sambon Gloria hörde honom hosta om nätterna i flera månader, och kände på sig att något var fel. 
– Jag var ju orolig såklart, nästan varje morgon vaknade vi och lakanen var helt blöta av svett. Och samtidigt fortsatte han tävla, så jag var ju lite irriterad, säger Gloria och kastar en blick på Erik.

Ett tufft besked 

Till slut kunde Erik inte ignorera symptomen, utan bokade in ett besök på vårdcentralen. Först verkade det oklart vad problemet var, men när Erik nämnde att hans lymfkörtlar också svullnat upp blev läkarens blick allvarlig. 
– Mina lymfkörtlar här vid nyckelbenen, säger Erik och pekar, – de var stora som golfbollar. Så de tittade och sa oj, hur länge har det varit så? Och jag svarade i några månader åtminstone och fick svaret att jaha, oj, det var ju väldigt lång tid. Då visste jag inte vad det betydde. 

Därefter fick Erik en remiss direkt till onkologen på Akademiska sjukhuset, och efter ett antal tester och PET-scan så stod det snabbt klart att Erik hade cancer i kroppen. Erik berättar att han satt på en föreläsning när läkaren ringde, och han fick gå ut för att ta samtalet. 
– Det var surrealistiskt liksom. Trots alla omständigheterna så var man ändå inte beredd på det, säger Erik. 

Han ringde först en vän som gick igenom något liknande, och kunde därefter samla sig och ringa till Gloria och familjen med beskedet.
– Det var egentligen bara mellan att jag fått veta att det troligen är cancer, och innan vi fått svar på vilken sort det rörde sig om som jag var orolig, säger Erik och får medhåll från Gloria.
–Ja, det var skitjobbigt. Och just det här med att höra ordet cancer blir väldigt skrämmande, säger Gloria.

“Just det här med att höra ordet cancer blir väldigt skrämmande”

Det visade sig vara Hodgkins lymfom, en cancerform i lymfsystemet, som Erik hade. För honom var det en lättnad, eftersom han fått veta att cancersorten i de allra flesta fall har en god behandlingsprognos, speciellt för Erik som är ung och frisk i övrigt. Hostan visade sig kunna förklaras av två tumörer på sidan av luftstrupen. 

Nelson skäller plötsligt till på något utanför träningslokalen. Han är lite nervös av sig, förklarar Erik. 
– Nelson är en omplaceringshund som först var en coronapudel och sen blev en cancerpudel, konstaterar han lättsamt och fortsätter berätta. 

Bara en månad från första sjukhusbesöket påbörjades behandlingen med tunga cellgifter. Både Erik och Gloria var lättade över den goda prognosen, men förstog att behandlingen inte skulle bli lätt.
–Efter tre kurer visste jag hur det funkade och då tröttnade jag rätt ordentligt. Den vetskapen att okej, de kommande femton veckorna kommer jag fortsätta det här irriterande jävla intervallet av må jättedåligt, må lite bättre och sen må som skit igen. 

Totalt behövde Erik genomgå sex behandlingskurer, och allt fokus gick till att klara det viktigaste, och göra roliga saker de dagar som orken fanns. Mycket tid gick till sjukhusvistelser, och med hjärntröttheten som följde av behandlingen fick Erik också ge upp tanken på att fortsätta plugga.
– Jag ville fixa det, men sen kände jag att det spelar ingen roll just nu. Jag har en mycket viktigare kamp att klara. 

En annan sorts vardag

Istället blev vardagen med Gloria och träningen - i den mån Erik orkade - det som höll honom flytande.
– Jag var inte sugen på att göra något, mat smakade ingenting, jag orkade inte hänga med i en film, jag ville inte gå ut för jag känner liksom inte vinden när det blåser. Men jag hade träningen, och Gloria var den som fick mig att göra grejer, jag hakade liksom på henne i vardagen. Samtidigt var hon alltid med på sjukhuset och hemma och prioriterade om sitt schema för att kunna vara där under de tuffa perioderna.

Träningen blev också ett viktigt sätt för att upprätthålla en vardagsrutin. Erik fortsatte komma ut, träffa vänner och fick dagarna att gå. Han behövde inte sätta livet helt på paus eller isolera sig. 
 – Träningen var den rutin jag hade, det blev som ett ankare i allt, säger Erik. 

“Träningen det blev som ett ankare i allt”

Även om hård träning kanske inte rekommenderas under behandling så var det viktigt för Erik att fortsätta göra sånt som han mådde bra av mentalt, så där fick han göra en avvägning.

Att vara anhörig till Erik som behövt genomgå de tuffa behandlingarna är absolut något som påverkat Gloria. Medan Erik fick pausa studierna helt och inte kunde påbörja det sommarjobb han sett fram emot, kämpade hon vidare med sina studier till ämneslärare. 
– I början var det som en dimma och jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på studierna. Jag prioriterade att följa med honom på sjukhuset och missade en del föreläsningar, men kände att om jag inte klarar det så får det bli så bara, säger hon. 

Trots allt klarade hon vårterminen, men kände att hon ville fortsätta prioritera att vara med Erik på sjukhusbesöken så mycket som möjligt. 
– Det var självklart för mig att vara med som ett stöd för honom, men det är klart att det påverkat mig. Dels har det varit tufft att se honom må så dåligt, och sen att jag inte kunnat jobba lika mycket som jag har gjort varje sommar annars, säger Gloria. 

Ekonomiska följder av sjukskrivning

Sjukdomen och allt som följt har dessutom påverkat och skapat oro kring ekonomin. Både Erik och Gloria har sökt ersättning från Försäkringskassan, för sjukskrivning respektive vård av anhörig, men upplever att processen är långsam och svår att hantera. Erik, som bara tagit bidragsdelen av CSN innan och förlitat sig på inkomst från sommarjobb behövde mitt under påbörjad behandling sätta sig in i hur han skulle räkna på sjukpenninggrundande inkomst från sina tidigare sommarjobb. Under sommaren har handläggningstiderna varit långsamma och inte förrän i början på september fick han återkoppling kring att kompletterande uppgifter behövdes.

–Jag har tur att jag kan få hjälp av mina föräldrar att betala hyran och kunnat ta av sparpengar, men det är det ju verkligen inte alla studenter som har möjlighet till, och jag vet jag ärligt inte hur jag skulle klarat den här tiden annars, säger Erik. 

Även Gloria som sökt närståendepenning för den tiden hon spenderat på sjukhuset med Erik har inte fått någon återkoppling på tre månader. 
– Jag har kunnat sommarjobba så pass mycket att jag har kunnat betala hyran. Men även om jag får den retroaktivt så hade jag ändå räknat med närståendepenningen nu i sommar.

De upplever att systemet blir extra skört för studenter, som redan äverlag har en ansträngd ekonomi. Det är inte heller alla som har besparingar eller stöd från familjen på samma sätt. 

Vägen tillbaka

Att upprätthålla en rutin och ett socialt liv har också hjälpt Erik i resan att komma tillbaka efter behandlingen. Han gjorde sin sista behandling i augusti, och på den senaste röntgenbilden fanns ingen cancer kvar. Men vägen tillbaka är lång – hjärntröttheten från behandlingen hänger kvar, och konditionen är fortfarande i botten. Under resten av sjukskrivningen fram till januari kommer Erik att fokusera på att bli bättre och göra sånt som han mår bra av. Kanske blir det en resa tillsammans med Gloria - och självklart kommer han att fortsätta träna. 

– Jag tänker, läkaren sa att man behövde ett halvår innan kroppen är tillbaka som innan. Så jag har bokat in nu att jag ska köra en tävling nästa vecka. Så jag tänker att det borde vara lagom, säger han och ler brett. 

Erik verkar inte vara den som ger sig i första taget. Planen är att fortsätta bli bättre, bygga upp fysiken igen och därefter vinna fler tävlingar på elitnivå i submission wrestling. Han berättar att han har kvar bra placeringar från tidigare tävlingar och menar att en vinst nu innebär lite välbehövlig extra inkomst – det förblir oklart för Ergos utsände om han på allvar tror sig kunna vinna en match en månad efter avslutad cancerbehandling. Han fortsätter: 

– Men det viktigaste av allt är att jag har en bra ursäkt ifall jag torskar. Det blir en win-win. Om jag torskar "ja grattis du vann mot ett cancerbarn" liksom. Och om jag skulle vinna så kan jag reta dem lite extra.