Annons
Annons

Boye och kärleken på Carolina


Den 23 april är det på dagen 63 år sedan Karin Boye tog sitt liv. Boye studerade flera år i Uppsala och var mycket aktiv. Förutom att läsa bl a teologi och grekiska var hon ordförande i Kvinnliga studentföreningen, hon skrev i Ergo och blev redan under sin tredje termin känd genom publiceringen av debutsamlingen Moln. Men Uppsalatiden präglades även av ångest och olycklig kärlek.

Karin Boyes tid som student i Uppsala kan förenklat sammanfattas med orden: skapande, engagemang och olycklig kärlek. Engagemanget och den olyckliga kärleken kanske i grunden var utgångspunkten och en förutsättning för skapandet om man ser till många av hennes dikter. Boye kom till Uppsala hösten 1921 efter uppmuntran av Anita Nathorst som redan läste teologi vid universitetet och som träffat Boye vid Kristliga gymnasieföreningens sommarmöte 1918. Boye hade under skoltiden varit mycket intresserad av teologiska frågor, men inte till den grad att hon ville läsa ämnet på universitet. För Boye var språkintresset större och hon beslutade att läsa grekiska de första terminerna. Eftersom grekiska nästan uteslutande lästes av teologistuderande kom dock Boye ofrånkomligen i kontakt med teologin, och fick därför smeknamnet Teo av vännerna. Boye hävdade själv att valet att studera grekiska var att hon då skulle kunna läsa de stora grekerna i original.

Studentlivet vid 1920-talet var mycket mansdominerat och Boye, som tillhörde Göteborgs nation, upplevde att hon och alla de andra kvinnliga studenterna gjorde intrång på det manliga kamratlivet och supargemenskapen. Ett andningshål blev Kvinnliga studentföreningen som var mycket aktiv och arrangerade bl a föreläsningar, debatter och diktuppläsningar. Boye skulle snabbt få en framskjuten roll i studentlivet genom sitt engagemang för de kvinnliga frågorna och det kändisskap hon på gott och ont erhöll genom publiceringen av debutsamlingen Moln under tredje terminen 1922. Många av dikterna var präglade av filosofiska grubblerier och ångestladdad kärlek. Men i diktsamlingen återfinns även en mycket personlig betraktelse av en av Uppsalamiljöns knutpunkter, nämligen universitetsbiblioteket, i dikten Till Carolina Rediviva, där biblioteket personifieras som en sträng och förnämlig gammal herre:

Ser jag dig skymta,
å Carolina, min vän, bakom björkens frostiga ris,
faller stillaste ljus på min väg
som sol i dis.

Sträng och förnämlig
är du likt en som livet ett skyddande harnesk skänkt,
men av en skeptisk blidhets dager
överstänkt -

som en gammal mans
löje av lätt, lätt snö och höstmild ironi,
tankfullt, med värme och vishet under
och saktmod i.

Det kanske mest omtalade händelse från Boyes tid som student i Uppsala är hennes framförande av Tal till mannen på studentkårens vårfest den 18 maj 1925. Av gammal tradition hölls vid dessa vårfester alltid ett tal till kvinnan som präglades av spiritualitet och gärna skulle framföras på vers. Men med anledning av det alltmer ökande kvinnliga studentantalet vid universitet, de framväxande kvinnorörelserna och införandet av kvinnlig rösträtt, kände sig kårstyrelsen manad att göra något för jämställdheten. Den mansdominerade kårstyrelsen med dr Karl Thunell i spetsen beslutade att en kvinnlig student skulle framföra ett tal till mannen och lade ansvaret på Boye som då var Kvinnliga studentföreningens ordförande. Det är oklart om beslutet i grunden hade ett ädelt syfte eller var avsett att skada de kvinnliga studenternas ställning. Och några av de kvinnliga studenterna fruktade just detta och försökte avråda Boye som hade tagit på sig uppdraget. Och Boye började mer och mer tvivla på att talet skulle gynna den kvinnliga saken och gick till Thunell och avsade sig uppdraget, men blev övertalad. Men varken Boye eller de andra kvinnliga studenterna hade inget att frukta; talet blev en succé. Här ett utdrag av talet där den manliga studenten blir förförd av den sköna lyxstudentskan:

Du täckes lyxstudentskan, den doftande, snäsa?
O Man Den fina doften, den sprids för d i n näsa
O Man Den granna jumpern, den lyser för din skull.
Och om de skulle finna henne klen i att läsa,
o Man, det är av d i g hennes hjärna är full.
Och för de mera flärdfrias doftlösa skara
är du ett lömskt Memento, en lurande fara,
som hotar störta framtidsplaner kapitalt omkull.

I en tillbakablick över sin tid i Uppsala skriver Boye om lyxstudentskan och förklarar att hon var ett uttryck för de kvinnliga studenterna som ägnade sig minst åt sina studier, mest åt sitt utseende, flirt och dans, och inte bara hennes yttre, utan även hennes konversation var angenämt fri från varje påminnelse om universitetets inflytande. Boye uppmärksammar här den tvetydiga bild av de kvinnliga studenterna som florerade vid tiden. Ironiskt säger Boye att riktlinjerna för hur en studentska ska se ut och uppföra sig går isär. Den gamla bilden av studentskan som en könlös och opassande lärd gestalt hade vänts mot sin motsats och att hon nu pekas ut som vacker, lättfotad och allt mindre intresserad av sina studier. Att den kvinnliga studentens utseende och uppträdande var synonymt med hennes begåvning och bildning var med andra ord en gängse uppfattning.
Året innan Boye framförde Tal till mannen förargade sig skribenten Erik Lindorm i Svenska Dagbladet över att de vackra kvinnliga studenterna propsade på att bära studentmössa. I artikeln med rubriken Kuggad kvinnlighet framför Lindorm en detaljerad redogörelse över sina åsikter i frågan:
Och ännu en vår skall jag gå och titta på de små studentskorna under mösskärmen, besviket letande efter täckhetens ljus, som blivit satt under denna fula skäppa. Och jag skall muttra beskheter om denna löjliga och upprörande vandalisering av kvinnliga behag, som mången gång i sig själva icke äro alltför bländande. Även med fara att anses oridderlig och brutal måste jag yppa denna min nedslående upptäckt, som ingalunda är ny och oprövad utan gammal och tillförlitlig. Jag kan verkligen skryta med att ha drivit mångåriga och djupgående undersökningar i ämnet, icke av erotisk nyfikenhet, men av psykologiskt intresse.
Att många tog illa vid sig är inte svårt att förstå, även om många såg Lindorm som löjlig och gubbsjuk. Boye tycks inte hetsat upp sig nämnvärt, vilket framkommer då hon kommenterar Lindorms artikel i ett brev till studierektorn, Lydia Wahlström, vid hennes gamla skola: Annars vet jag inget att berätta från Uppsala, mer än att allt är sig likt och studentskorna fortfarande går i studentmössor, trots Erik Lindorms indignerade artikel i Svenska Dagbladet häromdagen.

Boye och de kvinnliga studenterna fick ofta försvara sin ställning vid universitetet. Ett envist rykte som uppstått var att ett antal berusade kvinnor som inte var studenter hade lånat studentmössor och deltagit i tåget på sista april, och därmed hade befläckat studentskornas rykte. Kvinnliga studentföreningen övervägde att fira sista april stillsamt med te på eget håll för att bli av med ryktet.
Trots det starka engagemanget och det tillsynes orädda hos Boye gör sig samtidigt en inre kamp och frustration ständigt påmind. Boye hade tidigt upptäckt att hon var bisexuell och fick under hela livet kämpa med sina känslor i den heterosexuella världen omkring henne. En tidig kris blev förälskelsen i seminariekamraten Viva Liljewall vid folkskolelärarutbildningen i Stockholm, där Boye studerade före flytten till Uppsala. Kärleken till Liljewall var obesvarad och den förbjudna ångestladdade åtrån har tagit sig många uttryck i Boyes poesi redan tidigare, och kanske starkast i ungdomsdikten Utur djupen ropar jag …:

Jag mäktar ej vilja Jag är för svag.
Mitt liv är förvandlat. Min himmel är skymd.
Den är skymd av ett enda anletes drag,
vars leende fyller all världens rymd.

Nej tig ni tankar Jag vill ej, nej
Jag hittar varken ut eller in.
Min själ är sjuk, och jag mäktar ej …
Förbarma dig, rädda mig, Herren min

Hos Boye fanns en önskan att bli normal och slippa de påfrestande känsloutbrotten den obesvarade kärleken medförde. Erfarenheterna av den förbjudna kärleken och kampen med kristendomen skulle senare skildras i den självbiografiska romanen Kris (1934), där huvudpersonen Mailn (Boye) förklarar sitt problematiska förhållande till Siv (Liljewall).
Det är ovisst hur länge kärleken för Liljewall varade, men under Uppsalaåren kom en annan kvinna att spela en stor roll för Boye, nämligen Ingrid Odelstierna. Hon var lärare i latin för eleverna i Uppsalas samskola och jobbade extra på Carolinabiblioteket för att få ihop till brödfödan. Boye hade blivit helt betagen i henne och i ett brev till väninnan Agnes Fellenius skriver hon: Om du visste, en sådan fin människa det är Boye tog sedan mod till sig och skrev och förklarade sina känslor för Odelstierna, men känslorna skulle inte visa sig vara ömsesidiga. I ett senare brev till en väninna beklagar sig Boye över att hon skrivit till Odelstierna: Jag borde aldrig ha skrivit till Ingrid. Hennes svar visar, att det ingen annan verkan hade än att göra mig avskyvärd för henne. Men det borde jag ha beräknat. För resten är det inte mycket med mig. Beskedet tog henne mycket hårt och Boye beskriver att hon var i To be or not to be-stämning efteråt. Mycket talar för att den långa diktsviten Tillägnan i diktsamlingen Härdarna (1927) just är tillägnad Ingrid Odelstierna. Diktsviten inleds med den kryptiska dedikationen Till -. Man får dock förmoda att Odelstierna förstod vem som tillägnades dikterna, i och med att Boye tidigare hade förklarat sina känslor. I raderna i diktsvitens tionde avdelning, som närmast är klassiska, flödar känslorna kanske som mest och det är inte svårt att föreställa sig studentskan Boyes betraktande av Odelstierna på hennes arbetsplats i en läsesal på Carolinabiblioteket:

Jag känner dina steg i salen,
jag känner i var nerv dina hastiga steg,
som annars ingen märker.
Omkring mig sveper en vind av eld.
Jag känner dina steg, dina älskade steg,
och själen värker.

Du går långt borta i salen,
men luften böljar av dina steg
och sjunger som havet sjunger.
Jag lyssnar, fången i förtärande tvång.
I rytmen av din rytm, i takten av din gång
slår min puls i hunger.

Boye lämnar Uppsala 1926 och en av anledningarna sägs vara den obesvarade kärleken som beskrivs i dikten ovan. Hennes fars vacklande hälsa och de allt mer krävande studierna kan också ha varit bidragande orsaker till att hon lämnar lärdomsstaden och flyttar tillbaka till föräldrahemmet i Huddinge och börjar läsa historia vid Stockholms högskola. Boye hade under de fem åren i Uppsala hunnit med mycket; studier i grekiska, tagit åtskilliga poäng i nordiska språk och en fil kand i litteraturhistoria. Hon besökte även flitigt olika matlag vid universitet, vilka fungerade som diskussionsforum. Boye deltog även i gruppen The Poets’ Corner, som samlade universitetets intellektuella elit. Hon skrev även artiklar för Ergo och publicerade några av sina dikter i tidningen. Under de sista åren engagerade sig Boye även i Clarté i Uppsala och senare i Stockholm.
Boye skulle under resten av sitt liv få mycket erkännande för sitt författarskap och blev bl a invald som ledamot i Samfundet de nio, men på det personliga planet var livet fortfarande besvärligt. Och det finns fortfarade ingen bra förklaring till varför Boye tog sitt liv genom att frysa till döds på en kulle utanför Alingsås natten till den 24 april 1941.


Annons

Annons

Läs mer

2021-06-23 14:21
Vid månadsskiftet juni/juli kliver Klara van Blaricum av sin post som en av kårens två vice ordförande. S-studenten ser…
2021-06-22 14:35
I slutet av april gick Uppsala studentkårs kanslichef Casper Wahlund bort vid en ålder av 62 år. Nuvarande och tidigare…
2021-05-19 15:45
På den första, riktiga sommardagen i maj träffar Ergo illustratören och serietecknaren Kalle Landegren. I fem års tid…