Pluggar i Peking
Varför jag åkte? Bra fråga. När man läst en naturvetenskaplig utbildning, först på gymnasiet och sedan på universitet, blir man ganska insnöad, säger han.
För några år sedan, läsåret 2011–2012, var Johan Wikander ordförande för Uppsala teknolog- och naturvetarkår. Det är något av det roligaste han gjort, säger han, och när han tänker på den tiden sticker det till i bröstet: kommer han någonsin att ha ett lika roligt uppdrag igen? Men på sätt och vis bidrog just den känslan till att han kom iväg på utbyte.
– Det finns så mycket mer att göra än att bara läsa teknik och naturvetenskap, säger han och pratar om ”Uppsalabubblan” och om ett behov av att vidga sina vyer.
Att det blev just språk och just kinesiska var mest en slump, även om han säger att det så klart är häftigt att lära sig ett språk som talas av en sjättedel av jordens befolkning. Inför avresan läste han A-kursen i kinesiska parallellt med civilingenjörsstudierna.
– nbsp;Innan visste jag ingenting om Kina men jag tänkte att om det är roligt så drar jag dit, om inte så hittar jag på nåt annat.
Att ta studieuppehåll gav också en chans att skjuta upp examen och tankarna på vad som händer sedan. Det är inte omöjligt att han i framtiden kommer att dra nytta av sina språkstudier för att jobba i Kina, men det var knappast huvudanledningen till att han åkte. Bland hans klasskompisar i Peking finns det dock en hel del studenter som uppenbarligen är här för karriären.
– nbsp;Det är många som läser business som huvudämne och kinesiska som biämne. Det märks på ambitionsnivån att de mest bara vill ha kinesiska på cv:t, säger Johan Wikander.
Själv skulle han knappast heller kalla sig för någon språknörd men han säger att han kan se en poäng i att kunna språk och förstå andra kulturer. På gymnasiet läste han tyska och idag tycker han att det är lite synd att han inte tog vara på det han lärde sig då.
Johan Wikander pluggar på Peking universitet eller Beida efter förkortningen av det kinesiska namnet Beijing Daxue. Det är ett av Kinas äldsta och mest kända universitet och ligger vid Wudaokou i nordvästra Peking, ett område som även hyser flera andra av Pekings många universitet.
– Beida är väldigt fint. Eller, ja, det är ju vad kineserna säger. Det finns en stor park med en sjö och en berömd stenbåt, säger han.
På universitetsområdet finns också flera restauranger och bostäder för studenterna. De flesta kinesiska studenter bor på campus och delar rum fyra och fyra tillsammans. Johan Wikander bor istället tillsammans med en annan Uppsalastudent i en vanlig lägenhet ett par kilometer därifrån.
Även om förra årets kinesiskstudier i Uppsala knappast gjorde honom flytande på kinesiska är Johan Wikander glad att han tog den där kvällskursen innan han åkte.
– nbsp;Jag utvecklade en bra studieteknik för att läsa kinesiska, det gör att det krävs mindre ansträngning nu, säger han och jämför med sina klasskamrater av vilka flera aldrig läst kinesiska alls.
– Kinesiska handlar om att lära sig saker utantill. Att repetera, repetera, repetera. Teknik och naturvetenskap är mer om att förstå sammanhang.
Men det är inte bara inlärningsteknikerna som är olika. Att lära sig språk ger mycket tydligare belöning. Om man lär sig att förstå en viss matematisk formel kommer det knappast att ha någon effekt på ens vardag, men om man däremot lär sig ett nytt ord kan det innebära att ens värld plötsligt blivit lite större.
– Här får kunskapen praktisk användning på en gång: nu lärde jag mig det här, nu kan jag gå och köpa mjölk, säger Johan Wikander, för att ge ett exempel.
Fast det är lätt att bli modfälld. Även om framstegen märks blir man ofta påmind om hur lite man förstår, säger han. Som när han lyckas dra värsta meningen på det nya språket men sedan inte förstår ett enda ord av svaret det genererar.
– nbsp;Det skulle vara lätt att bara stänga in sig på sitt rum, göra sina glosor och känna sig nöjd med det, säger han och menar att det dock inte alls vore ett effektivt sätt att lära sig prata.
Och att kunna byta till svenska så fort man kommer hem kan förstås ha negativa effekter på språkinlärningen.
– Fast vi har bestämt att man inte får prata svenska i vardagsrummet.
För att se till att den regeln följs har Johan Wikander och rumskamraten ställt dit en ”waiyu”-burk. Waiyu är kinesiskans ord för utländska och så fort någon bryter mot språkregeln får hen lägga pengar i burken.
– Det gör kanske att vi pratar om mer banala saker och uttrycker oss konstigt, men man måste göra det – annars kan man bo här i ett år och plugga kinesiska utan att lära sig någonting, konstaterar Johan Wikander.
När han kom hit i augusti förväntade han sig att det skulle vara tydligt att Kina inte är ett fritt land. Visst är det frustrerande när internet är långsamt, men i övrigt är censuren ingenting som märks i vardagen. Tunnelbanan är full av reklam för amerikanska snabbmatskedjor och på det sättet tycker Johan Wikander att Kina är mer västerländskt än väntat.
– Fast jag är dålig på att ha realistiska förväntningar. Vad det gäller språket tänkte jag mig nog att om man bor i Kina i ett år så kommer det sätta sig. Jag hade inte riktigt förväntat mig att man måste anstränga sig varje dag – och det trots att det är ett land där gemene man inte pratar engelska.
Den stora utmaningen – nära kopplad till språket – är enligt Johan Wikander att komma utanför utbytesstudentsvärlden. Alla som läst vid ett universitet i ett land där de inte riktigt kan språket förstår nog vad han menar. Själv har Johan Wikander gått med i en orienteringsklubb på skolan, bland annat för att träffa kinesiska vänner. Vissa dagar är luften i Peking så förorenad att han helst låter bli att springa utomhus, men vid andra tillfällen orienterar han med gänget, på campus eller vid det Gamla sommarpalatset som ligger i närheten.
– Man måste försöka komma in i ett kinesiskt kompisgäng men det är jättesvårt med den nivå av kinesiska jag befinner mig på, säger han, och berättar att det händer att han mest känner sig som en rolig maskot.
Det och andra upplevelser i Kina har gett honom en annan syn på objektifiering av människor. Som lång och blond blir han ofta uppsökt på tunnelbanan. Han har flera gånger erbjudits jobb som engelsklärare, och en gång fick han ett meddelande från en okänd tjej som sett honom äta på en restaurang och tyckte att han var ”skinny and handsome” och därför föreslog en gemensam middag.
– Det är smickrande och kul, men ytligheten har ju negativa sidor också, säger Johan Wikander, och berättar om dömande kommentarer om någon som hade ”alltför mycket finnar” och att mörkhyade personer ofta möts av exakt motsatt reaktion mot vad hans ljusa hy ger upphov till.
Samtidigt bidrar uppmärksamheten till känslan av att Kina är ”the land of opportunities”. Några av Johan Wikanders kompisar tog ledigt från universitetet i en vecka för att vara statister i en Nicholas Cage-film och själv fick han 1 000 yuan för att klä sig i labbrock och låtsas vara designer för en reklamfilm.
– Man kan vara med om många tokiga saker här, säger han, men funderar vidare över hur mycket man ska spela på det där med att man är västerlänning och har utseendet med sig.
