Annons

Mellan storspektakel och spännande småteatrar


Det har klagats en del på teatern nyligen. I en krönika i DN (10/1) upprepar Ulrika Kärnborg den kritik som Leif Zern framfört under en längre tid: de stora institutionsteatrarna satsar alltmer på spektakel, klassiska pjäser tramsas bort i form av folkparksspektakel och teatern som helhet närmar sig alltmera upplevelseindustrin. Samtidigt får mindre projekt det allt svårare att gå runt. Ett talande exempel är Unga Klara som fram tills nyligen hotades av nedläggning. Det är en bister framtid för Teatersverige, tycks belackarna mena, med alltmera populism och en skriande brist på framtidstänkande. När de unga visionärerna går ut står producenterna kvar med sina klassiska romaner och filmmanus i brist på vettig dramatik. Varje satsning blir en storsatsning och så vidare.

Jo, det är en mörk framtidsbild som målas upp för teatern av de gamla kritikerrävarna. Jag har de senaste dagarna funderat lite kring dessa undergångsvisioner och här är min bild av läget:
Jag ser framförallt två destruktiva tendenser i teatersverige idag. Den ena är den som Zern har satt fingret på, nämligen satsningarna på säkra kort och det andra är bristen på dramatiker. Dessa hänger givetvis ihop och jag ska snart förklara varför, men först några ord om vad jag menar med bristen på dramatiker. I Sverige finns det väldigt få författare som skriver direkt för teatern. Gör man det får man räkna med ett liv i armmod och undanskymdhet. Det går helt enkelt inte att göra karriär som dramatiker. När jag satte mig ner och försökte komma på hur många stora unga dramatiker vi hade så kom jag på en. En enda Och han har för närvande bara skrivit tre (eller fyra?) spelade nbsp; pjäser. Dessutom började hans karriär som romanförfattare. Givetvis är det Jonas Hassen Khemiri jag tänker på. Och det är så förbannat tragiskt att ingen mer än han spelas runt om i landet. Det finns ju så många man skulle kunna göra superstjärnor av. Ta Maria Blom till exempel. Hon skriver superoriginella, estetiskt medvetna pjäser som verkligen går hem hos publiken. Varför sätts inte hon upp på var och varannan teater? Varför gör inte alla hennes pjäser riksteater-turnéer?
Svaret är mycket tragiskt: för att man bara vågar satsa på säkra kort. Istället för att köra en nyskriven Blom på stora scen tar man en bok eller film som man vet gjort succé på annat håll och så har man halva pr-jobbet färdigt. De senaste årens teaterprogram dryper av sådana exempel: Fans, De tre musketörerna, Djungelboken, Bitterfittan, Scener ur ett äktenskap, No tears for queers osv. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Jag tror att Zern har helt rätt när han befarar att teatern alltmera närmar sig nöjesindustrin och att det är en dålig utveckling. Teatern borde kunna få vara en skyddad zon – en plats för intellektuella samtal och där andra måttstockar än publiktillströmning fick bestämma vad man satsar på. En sådan plats skulle också vara en frizon från marknadsprinciper.

Men visst, jag vet att konstnärlighten frodas på de mindre teatrarna. På Brunnsgatan 4 kan man gå och se fantastiska Lugn-pjäser, på Turteatern spelas visionära uppsättningar av Gombrowicz och på Teater Moment en massa spännande postdramatik. För övrigt har också Uppsala stadsteater, under Linus Tunströms ledning, dykt upp som en intressant plats för en samtidskommenterande dramatik. Och dessutom med ett öga öppet för just postdramatiken.
De finns alltså en herrans massa intressant i marginalen. Kanske mer än någonsin. Men det jag saknar är inte intressant dramatik utan en dramatik emellan storspektaklen och de spännande småteatrarna. Man skulle kunna kalla det för en mellandramatik. Jag skulle önska att man kunde spela en dramatiker, som bara är dramatiker, på några av de större scenerna. Göra lika mycket reklam för dem som Hamlet. Det behöver inte vara någon svår pjäs a’la Fosse. Blom och Khemiri skulle ju funka utmärkt bland de flesta. Gör superstjärnor av dem vettja. Eller ta den fina David Hare-satsningen från Stockholms stadsteaters sida. Skulle man inte kunna följa upp de två monologerna (Mur amp; Berlin) som spelats nu med en storsatsning på en av de större scenerna? Sätt upp ”En vinterkärlek” till exempel. Det är ingen postmodern svårmodsdramatik som får max en full bänkrad utan underhållande och rörande socialrealism. Sverige, såväl som världen, kryllar av sådan spännande dramatik. Problemet är att den saknar status.


Annons

Annons

Läs mer

2024-01-02 09:28
24 februari kommer Edvin Törnblom till UKK med sin föreställning "Bögen är lös (i magen)". Nu har du chansen att vinna…
2023-10-24 10:19
"Dottern är en bitterljuv framställning över det en gång varade folkhemmet”, skriver Alexander Norrman om uppsättningen…
2023-09-11 12:41
Ergos nya skribent Nils Czernich har varit på nypremiären av föreställningen "Vansinnets historia", på Uppsala…