En midsommarnattsdröm

Jodå, nog är det Puck (Özz Nûjen) som kommer in på scenen. Med en spliff i mungipan och en klänning på huvudet, men nog är det han. I bakgrunden står ett par tält, några bajamajor och i taket hänger en flagga med orden ”One love” på. Vi är i den förtrollade skogen och på reggaefestivalen i Uppsala och haschdimman ligger tät. Jag tycker till och med att det luktar sött från scenen. Då plötsligt dyker Jimmie Åkesson (Aksel Morisse) upp, iklädd en lejondräkt. ”Men här får ni inte vara och lyssna på er neeeeegermusik, det här är ju Svääriges vagga” skriker han på sin lite gulliga småländska och publiken tjuter av skratt. Kort därefter går Åkesson ut och in kommer en Hermia (Eva Fritjofson), misstänkt lik Marie-Louise Ekman, som letar efter sin älskade Lysander (Mats Blomgren) som i sin tur har blivit förhäxad av en älskogsört – gissa vilken?

Så håller det på, fram och tillbaka i Shakespeares klassiska förväxlingskomedi. En berättelse om en brakfylla där allt går fel men sedan rättas till genom ett gudomligt (nåja) ingripande. I Uppsala har man valt att vara samtida, här haglar det oneliners om allt från Ebba von Sydows stiltips till Göran Hägglund ”verklighetens folk”, och man har valt att vara burlesk. Allt är maximalt tillskruvat och allt är vulgärt. Här kommer Demetrius (Gustav Levin) springande, en slipsnisse med ett baseballträ i högsta hugg, på jakt efter Lysander. ”Vart är du din jävel” skriker han och slår i bajamajorna. Så, en sekund senare står Puck och hånar en fjortonåring i publiken: ”fan så du skrattar hela tiden, har du ADHD eller?” Sammantaget påminner det mig om Stockholms stadsteaters nya stjärna Alexander Mörk Eidem när han är som mest vansinnig. Ett spektakel i klass med hans ”Puntilla Matti” eller ”Djungelboken”. Eller, varför inte, hans egen version av ”En midsommarnattsdröm”. Folkparksvarianten.
Och nog är det roligt med denna burleska stil, trots att den är så plump och smaklös. För trots alla sex- och haschskämt bärs Uppsalas ”En midsommarnattsdröm” av att den är så genomarbetad. Visst är det smaklöst, men det ska vara smaklöst. Och visst är det högljutt. Shakespeares pjäs är smaklös och högljudd; dess charm är kombinationen och den samtidiga intelligensen. Så är det också i Uppsala: här blandar man det smaklösa med en sylvass politisk satir i form av en pjäs i pjäsen. Ni minns det kanske från originalmanuset: skådespelarna Petter Kvitten och Niklas Botten med flera som skulle ge en pjäs åt Demetrius och Hermia på deras bröllopsdag. Här heter de istället Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson och paret är Daniel Westling och kronprinsessan Victoria.

Jag skrattar emellanåt så att jag får tårar i ögonen. Det här är så påhittigt, så modigt och så oemotståndligt. Och det är så bra skrivet. Jag undrar vem som har kommit på alla de här skämten. I häftet står fyra namn under bearbetningen. Vem är geniet? Så sitter jag och tänker när det plötsligt är någonting som börjar störa mig. För är inte allting lite för bra? Är inte samtidssatiren lite för smart? Och är inte replikerna lite överbearbetade? Mitt i allt gapskratt får jag plötsligt en känsla av att pjäsen och texten har glidit isär. För i ena stunden sitter jag och tittar på en supersmart satir om populistiska tendenser i svensk samtidspolitik och så, i nästa stund är det knagglig blankvers från 1600-talet. Plötsligt känns allting bara väldigt konstruerat och väldigt nervöst. Det är som om man på stadsteatern gjort en lista över allt som det ska skämtas om: invandrare, check. Kungaparet, check. Krisen, check. Och för att göra det extra häftigt ska det dessutom vara i en Shakespearepjäs. Check
Nu är jag orättvis. Jag får det att låta som om ”En midsommarnattsdröm” är själlös och det är den definitivt inte. Här finns mycket genuin skaparglädje och jag tvivlar inte på att regissören Dritëro Kasapi och den oerhört kompetenta ensemblen jobbat sig bitvis rusiga av inspiration. Men det är ändå någonting som stör mig. Det är helt enkelt lite för tillslipat, lite för genomtänkt. När jag går ut från stadsteatern i snöslasket är jag alldeles utmattad. Känner mig både glad och irriterad på samma gång.