Bland katter och hundar i kulturkampen
Enligt Aftonbladet (17/1/11) har Sverigedemokraterna inlett en ”kulturkamp” efter mönster från Antonio Gramsci, det italienska kommunistpartiets grundare och filosof som betonade kulturens avgörande betydelse i historiska förändringar. SD är tydligen imponerade över hur vänstern har lyckats vinna inflytande och kulturellt kapital genom att ”nästla sig in i kulturverksamheter och media”. Nu vill de göra samma sak.
Visst är det en komisk bild: den sverigedemokratiska partitoppen med näsorna i dammiga marxist-filosofiska avhandlingar. Lite som när Björnligan försöker förstå sig på ritningarna till Farbror Joakims pengabinge. Men fan vet om man inte får sätta skrattet i halsen. Kanske kommer Sverigedemokraterna i Almedalen nästa val kunna profilera sig som ”Kulturpartiet”. Fältet ligger ju alldeles vidöppet.
Jag sitter och tänker på det här under premiären av Dennis Magnussons Elake Måns, i regi av Dennis Sandin, på Uppsala stadsteater.
Det är en pjäs för barn om främlingsfientlighet. Måns (Robin Keller) är ledare för ett gäng katter som lever för att trakassera den godhjärtade men hopplöst tråkige Pelle Svanslös (Jesper Feldt). När Pelle talar gott om Kattstans fiende Hundstan, leder det till hårda repressalier. Men vad ingen vet är att Måns själv vistas i Hundstan om kvällarna, förklädd och i sällskap med Daisy (Elisabeth Wernesjö) – en pudel. Kärleken omvänder Måns som i slutet deltar i kampen för att försona katter och hundar.
Det är en föreställning om fördomar och konstruerade murar. Det i sig är inget nytt i barnkulturen, tvärtom. Vad som däremot överraskar är graden av allvar i inramningen. Visst har vi vuxna här i salongen svensk politiks tragiska vändpunkt i tankarna. Det bidrar.
Men det finns också i pjäsen själv en tryckande stämning som är rätt påträngande. Ulla Kassius fina scenografi, som ger associationer till krigets Tyskland, signalerar att mycket står på spel. Liksom propagandafilmen på biografen där Måns till slut avslöjas som katt. Våldet är ständigt närvarande som möjlighet.
Det är känsligt med politik i barnkultur. Vi sätter vårt hopp till barnen eftersom de inte är färdiga människor än, utan blivande. De föds in i en gammal värld som något nytt. Det gör det frestande att indoktrinera dem med de värderingar vi vill att de ska ha. Men paradoxen är den att i samma stund som vi gör det så trär vi den gamla världen över dem – just den stängda och manipulativa verklighet vi hoppas att de ska förändra.
I Elake Måns begår man inte misstaget att kväva publikens kreativitet med klara lösningar. Mycket lämnas öppet. Ont och gott är komplicerat, vilket gestaltas listigt genom Jakob Hultqrantz Hanssons och David Rangborgs dubbla roller: som Bill och Bull i Kattstan, och som deras motsvarigheter Frej och Terje i Hundstan.
Även slutet är öppet. Relationerna mellan Kattstan och Hundstan har utvecklats till ett akut polariserat, kalla kriget-liknande tillstånd. Men det finns hopp. Det sista vi får se innan ridån går igen är Måns i färd med att spela in en film. Den handlar om kärleken mellan en katt och en hund.
Kulturkampen har bara börjat.
Elake Måns
Uppsala stadsteater
Av: Dennis Magnusson
Regi: Dennis Sandin
Medverkande: Jesper Feldt, Göran Engman, Tytte Johnsson, mfl.
