Hjulens jältar lyckas
Det är numera inte bara Franz Kafkas Josef K som dömts utan att någon kan förklara vilket brott som begåtts. I Stockholm nations marsspex Hjulens jältar drabbas självaste jultomten av en oklar fängelsedom.
Ryktet sprider sig i fängelset och fångarna inser snabbt allvaret i situationen. Hela julen är ju hotad De bestämmer sig för att själva rädda den genom att hjälpa tomten att rymma. Samtidigt ska en avdankad regissör från Dramatiska Institutet sätta upp en ny pjäs med fängelsekunder i samtliga roller. Historien mynnar ut i en glad musikal som andas saffransbröd och gängbandanas.
Referensen till Lars Noréns teaterprojekt med polismördaren Tony Olsson är inte den enda. Spexarna passar fritt till allt från gangsterfilmen Blood in Blood out till Samuel Becketts I väntan på Godot. Den manliga terapeuten i gredelin mjukisdress kan inte tolkas som annat än en hälsning till Farbror Barbro i Nilecity. Musiknumren består av roliga parafraser, som en Markooliodoftande variant av Gangsta’s Paradise, och bländande tonsäkra sångnummer. Tomtemors variant av All By Myself hade platsat i Idolfinalen.
Bland karaktärerna har vi nörden som enbart pratar i dataspelstermer. Den punkiga och bortskämda tonårsdottern. Gangsterkillen som är mjuk på insidan. Ryssen som älskar vodka. Vi har Maggan, arbetarklasskvinnan som snusar och snackar söderslang, och det kulturelitistiska konstprettot som är slående lik Jessica Gedin.
Att använda sig av schabloniserade stereotyper är både tillåtet och väntat i ett spex. Men de är ofta väl övertydliga. Jag skruvar på mig när den blonde gangsterkillen sporadiskt pratar med amerikansk hip hop-slang varvat med omotiverad arabisk brytning. Lika unket är att den mexikanska fången Jorgelita inte kan få vara gay utan att även agera ut en abnormt stor mängd sexualitet.
Men handlingen är rolig, välfunnen och full av parallella intriger. Kul är detaljer så som jultomtens essentiella tomtighet - hans tomteluva blir bara trist gråblå när han anländer till fängelset och han kan inte låta bli att nynna ”tipp tapp” så fort han går i en trappa. Sceninteriör och kostym lämnar inget övrigt att önska men många högljudda plötsliga överspel får gärna tonas ned, jag skulle ofta vilja påminna om att mikrofonmyggorna faktiskt fungerar utmärkt. I övrigt är skådespelet värt all världens applåder.
