Utestängd från inrutad föreställning
När dramatikern Lars Norén gör entré på Uppsala stadsteater sätter det allas våra intellektuella förmågor på sin spets. För visst är det så att vi alla vet vem Lars Norén är, eller gör vi? Kanske svarar man bara ja på frågan av rädsla att framstå som simpel och obildad. I själva verkat har man ingen aning om vad han egentligen har gjort eller hur man ska förstå hans pjäser. Men denna form av ädel finkultur är närmast pinsam att kritisera.
Solitaire är en av de sista pjäser som Lars Norén skrev innan sin död och nu har den premiär i Uppsala i regi av Sofia Adrian Jupither. Föreställningen är rå och stundom obehaglig att se på. Den kräver att du har både huvud och hjärta med dig för att leva dig in i och förstå vad det är som utspelar sig på scen. Det är en märklig form av underhållning och ett själsligt uppvaknande för den som liksom jag, inte vanligtvis ägnar sig åt högtravande finkultur.
Trots att det bara är en vitmålad rektangel som håller skådespelarna instängda är känslan av klaustrofobi och total panik påtaglig. Det skapas med enkla medel som att skådespelarna rör sig långsamt men panikslaget, att de står pressade mot varandra så tajt att det inte ens är möjligt att trilla ihop om man så skulle vilja. Denna känsla kan vi nog alla känna igen – stå och trängas på bussen, kämpa för sitt liv i ett publikhav på en festival. Skillnaden här är att människorna som befinner sig inuti rutan inte vet varför de är där eller hur de tar sig därifrån.
Om jag ska ta på mig mina filosofiska glasögon förstår jag att Lars Noréns förmåga att avlyssna det mänskliga samtalet och skriva fram rollgestalningar genom bara repliker är en oerhörd talang. Föreställningen avhandlar frågor som vad händer med människor som fastnar tillsammans i ett mörkt och trångt rum? Hur lång tid tar det innan förnuftet försvinner och desperationen tar överhand? Hur knyter vi an till människor som vi inte känner, bara för att vi måste? Dessa existentiella frågor är absolut kompatibla för ett “dricka rödvin runt bordet klockan halv fyra-samtal”, men gör de sig lika bra på scen?
"Även om det är betryggande att befinna sig utanför rutan är det svårt att leva sig in i det som sker inuti"
Med risk att låta precis så där simpel och obildad som jag befarade så är denna föreställning något inrutad. Den följer visserligen en dramaturgisk kurva och har sina stunder av oförutsägbarhet och genialitet, men den är lång och utan paus och plats för andrum. Tilltalet är teatraliskt och tilltalar inte mig. Föreställningen utspelar sig mellan verklighet och fiktion, vilket får mig att känna mig utestängd. Även om det är betryggande att befinna sig utanför rutan är det svårt att leva sig in i det som sker inuti. Det finns stunder av igenkänning men dialogen känns onaturlig och stundom obegriplig.
"Små fniss som hörs när det egentligen inte passar sig"
Eftersom Lars Norén är den han är, var den han var, kan jag endast spekulera i att det måste vara en ära att få gestalta en av hans roller. Och detta gör ensemblen sannerligen med bravur. Trots att det är många skådespelare på scen får var och en möjlighet att omfamna sina karaktärer och publiken får chansen att lära känna var och en. Han som blir argare och argare, hon som blir ledsnare och ledsnare och de som ger vika först. Man kan inte låta bli att tänka, vem av dem är jag? Hur skulle jag agera i situationen?
Trots att jag efter bästa förmåga försöker leva mig in i föreställningen, kan jag inte undgå att tänka vad som händer i publiken. Det går att urskilja en något obekväm stämning, en närmast jobbig atmosfär. Små fniss som hörs när det egentligen inte passar sig, mobiler som trillar i golvet och när det vid en tidpunkt sker total monumental tystnad på scen, vrider sig publiken obekvämt på sina stolar. Men det är med jubel och applåder som skådespelarna tackar för sig och det måste ju ändå vara ett bra betyg.
Solitaire
Efter urpremiären på Dramaten den 29 januari, har Solitaire spelat på Den Nationale Scene i Bergen. Den hade premiär och får premiär på Uppsala Stadsteater fredag 25 mars.
Under hösten fortsätter uppsättningen till Folkteatern i Göteborg och Svenska Teatern i Helsingfors. Efter det går den vidare på turné ut i landet med Riksteatern.
Solitaire är en samproduktion mellan ovan nämnda teatrar och Jupither Josephsson Theatre Company.
Av: Lars Norén.
Regi: Sofia Adrian Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Mask och peruk: Peter Westerberg
Ljud: Robin Auoja
Dramaturg: Anneli Dufva.
