Nya högskolor skapar inte nya jobb
Framstående forskning skapar välståndsökning och bättre livsvillkor, konstaterar Naturvetarförbundet, och argumenterar energiskt för en stor satsning på grundforskning. Det behövs en kraftig ökning enbart för att kompensera för uteblivna anslagshöjningar under mer än tio år. En stegvis ökning med 50 procent bör göras under en femårsperiod.
Delar av programmet är ljuv musik; förbundet förordar att forskarutbildningens anslag ska hållas separata från övriga forskningsanslag. Vidare vill det öka koncentrationen av forskningsresurserna för att möjliggöra starka forskningsmiljöer. Översatt till vanlig svenska betyder det att man vill satsa på universiteten. Skälet till att anslagen stått still och faktiskt minskat i förhållande till antalet studenter och doktorander är ju att resurserna tagits från universiteten och förts till regionala högskolor med tveksam forskningsmiljö.
Naturvetarförbundet slår även ett slag för fler forskarassistenttjänster. Andelen forskarassistenttjänster har minskat, skriver förbundet, samtidigt som antalet doktorander har ökat. Det har därför blivit allt svårare för nydisputerade att få anställning som forskarassistent. Bristen på mellantjänster utgör en flaskhals i systemet.
Svenska universitet är idag duktiga på att rekrytera doktorander från andra länder. Däremot förmår de inte behålla vare sig dessa eller många av de svenska doktorerna. Utan goda möjligheter till fortsatt forskarkarriär kommer trenden att forskarutbildade lämnar Sverige för en bättre arbetsmarknad utomlands, främst i USA, att förstärkas.
I denna anda förespråkar förbundet en radikal omläggning av politiken. Förbundet föreslår en stor ökning av antalet forskningstjänster. Antalet forskarassistenttjänster behöver fördubblas de närmaste fem åren. Dessutom vill förbundet göra forskarassistenttjänsterna till rena forskartjänster genom förtydliganden i högskoleförordningen.
Det kan inte heller vara rimligt att en disputerad naturvetare tjänar 40 procent mer inom bioteknik och läkemedelsindustrin än inom de svenska universiteten. Således förordar förbundet rejäla löneökningar så att svenska forskarlöner blir internationellt konkurrenskraftiga.
Förbundet vill också ändra regelverket kring SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) så att även individer som bedriver post-doc studier utomlands med stipendiefinansiering får behålla sin SGI, och inte blir utförsäkrade.
Vidare förordar naturvetarna att en stor del av forskningsanlagen ska gå genom forskningsråden, och så vara konkurrensutsatta.
Naturvetarförbundet positionerar sig med denna rapport som en ledande företrädare för yngre forskare - ett förbund som slåss för fler forskarassistenttjänster, för att forskarutbildningsanslagen ska vara separata och öronmärkta, och driver att det ska finnas forskningsmedel som utlyses i öppen konkurrens. I förra veckan kom en rapport från SACO, som granskar Högskoleorternas regionala ekonomi. SACO-ekonomerna ställer sig frågan: vilken betydelse har högskolor för den regionala tillväxten? Svar söks i företagsdata. Tanken har varit att genom att etablera nya högskolor (i tomma regementslokaler) så skulle man få fart på tillväxten. De skulle fungera som tillväxtmotorer och generera högteknologiska företag och ny sysselsättning.
Mot den bakgrunden är SACO-ekonomernas resultat utomordentligt intressanta. Det visar sig nämligen att det inte uppstått någon tillväxt till följd av dessa nya högskoleetableringar. Utfallet har inte motsvarat intentionerna. Det har inte blivit som politikerna tänkt sig. Det har inte blivit fler nya högteknologiska arbetstillfällen. Det har inte blivit fler företag.
Rapporten är utomordentligt intressant i forskningspolitiskt avseende. Den svenska grundforskningens problem är i hög grad att forskningspolitiken har underordnats regionalpolitiska värderingar. Anslagen har sänts till Lagomsala och Mellanköping i stället för till universiteten.
