Svårt för doktoranden att byta handledare
Det är också vanligt att man upplever beroendeförhållandet till handledaren som besvärande. Enligt doktorandspegeln upplevde 16 procent av doktoranderna beroendeförhållandet som besvärande. Den slutna situationen med beroendet av en eller två handledare kan inge den underordnade doktoranden en upplevelse av vanmakt.
Ungefär var tionde doktorand byter handledare. Det sker med stöd av Högskoleförordningens sjätte kapitel, § 31, vilken uttryckligen säger att n doktorand som begär det skall få byta handledare. Det bör särskilt noteras, att det modala hjälpverbet är ett tvingande skall och inte bör eller får. Som doktorand har man en förordningsreglerad rätt att byta handledare.
Att byta handledare är dock långt ifrån okomplicerat. De flesta doktorander drar sig för att byta handledare alldeles för länge. Många är studiebegåvningar som sällan eller aldrig misslyckats, som är vana att saker går framåt som planerat, och det kan ta lång tid innan man ens medger för sig själv att man har problem. Ett handledarbyte kan uppfattas som ett misslyckande.
Handledarna är dessutom ytterst känsliga för den kritik som ligger i ett handledarbyte. Det uppfattas lätt som att man misslyckats i sin roll som handledare. Det har förekommit att en doktorand som velat byta handledare råkat ut för att handledaren förnärmad tagit kontakt med i princip alla andra tänkbara handledare och i skarpa ordalag varnat för doktoranden och effektivt lyckats stänga alla dörrar för denne. I andra fall har handledaren sänt iväg utpräglade personangrepp över institutionens email-lista.
Bättre institutioner avdramatiserar handledarbyten. Man ser det som en fråga om matchning, somliga passar ihop, andra passar inte ihop. De är en sak mellan doktorand, handledare och prefekt, och ett handledarbyte behöver inte betyda att vare sig handledare eller doktorand behöver schavottera. Ofta hjälper doktoranden till för att inte handledaren ska tappa ansiktet.
Generellt fungerar handledarbyten bäst vid de monografiförfattande fakulteterna när doktoranderna arbetar på avhandlingsämnen de valt själva. Man byter från en professor eller docent till en annan och förhoppningsvis fungerar det bättre. Vid större institutioner inom samhällsvetenskap och humaniora kan doktoranderna byta handledare relativt lätt om de vill. Det blir dock genast svårare när doktoranden är externfinansierad och arbetar inom ett projekt som någon senior forskare sökt pengar för och själv är aktiv inom.
Går man över till de experimentella fakulteterna blir det däremot extremt svårt att byta handledare. Förklaringarna är flera.
För det första forskar de allra flesta doktorander inom projekt som rymmer flera forskare. Resultaten publiceras närmast undantagslöst i artiklar med flera författare. Data och resultat hör ofta till en grupp, och vid en konflikt och bodelning drar handledaren ofta det längsta strået.
För det andra är en stor del av doktorandforskningen externfinansierad. När statsmakten slutade redovisa studiefinansieringsanslagen för forskarutbildningen för sig räckte fakultetsanslagen till studiefinansiering till ca 25 procent av de medicinska fakulteternas doktorander.
Externfinansieringen försvårar handledarbyten ytterligare. Den medför att pengarna är öronmärkta för att utföra viss forskning. Det är således ytterst svårt att ta med sig finansieringen till något annat projekt. Det innebär ju att handledaren som står som ansvarig riskerar att inte kunna leverera den beställda forskningen.
Svårigheterna för doktorander att byta handledare är så stora att man sällan lever upp till högskoleförordningens krav. Ett steg i rätt riktning vore att avsätta fakultetsmedel, för att göra det möjligt att byta handledare när det skurit sig totalt.
(inlagt 070911]
