Dramatisk minskning av antalet nya doktorander
Antalet doktorander i Sverige uppgick till 18 000 hösten 2006. I jämförelse med hösten 2005 är det en minskning med sex procent. 2 852 nya doktorander antogs 2006. Hälften av dessa antogs i Lund, vid Karolinska institutet (KI), i Göteborg och Uppsala. Antagningsligan leds av Lund med 395 nyantagna följt av KI med 384, Göteborg 289, och Uppsala 283. KI har numer fler doktorander än Uppsala universitet med nio fakulteter.
Flest doktorsexamina avläggs i Lund, KI och Uppsala, med Lund på främsta plats. Där avlades 424 doktorsexamina.
Medianåldern vid antagning till forskarutbildning är 29 år och vid disputation 34 år. De redovisade nettostudietiderna har sjunkit, och uppgick 2006 till 4,2 år. Bruttostudietiden var 5,5 år. Här finns dock en stor variation mellan olika fakulteter.
Humanister, teologer, och samhällsvetare, disputerar vid 38 års ålder, jurister vid 39 år och odontologer vid 40 år. Matematiker och naturvetare är yngst vid examen, 31 respektive 32 år.
När det gäller nettostudietiderna är också skillnaderna stora. Humanister och samhällsvetare tar nästan fem år på sig (4,9 respektive 4,7 år). Medicinarna däremot ligger på 3,6 år. Att medicinarna systematiskt får studenter att bedriva forskarutbildning utan att vara antagna och därmed förnekar dem alla rättigheter, att man håller sig med skuggdoktorander, syns således tydligt i den officiella statistiken.
Forskarutbildningsstatistiken är ovanligt intressant just för att det är tio år sedan en rad författningsändringar genomdrevs med ytterst knapp riksdagsmajoritet. Ordnad finansiering under hela forskarutbildningen gjordes till en nödvändig förutsättning för att man alls skulle antas. Rapporten använder just 1997 som jämförelseår.
Måltavlan för 1997 års forskarutbildningsbeslut var att effektivisera humanister och samhällsvetare. De skulle disputera snabbare. Så har också skett Fler disputerar och de är yngre vid examen. Men, det kan noteras, att doktoranderna 2006 hade hunnit bli äldre innan de antogs. 1997 var medianåldern för dem som antogs vid dessa fakulteter 29 år. 2006 hade den stigit till 31 år. Förklaringen härtill är sannolikt att det har blivit mycket svårt att bli antagen vid dessa fakulteter, att studenterna ägnar flera år åt att meritera sig för att ha en chans att bli antagna.
Mest oroande är hur antalet doktorander sjunker vid dessa fakulteter. 1997 antogs i Uppsala 176 nya humanister och samhällsvetare, 2006 antogs endast 85, antagningen har således halverats. En viss överintagning gjordes säkerligen på grund av förändringarna som stod för dörren 1997. Dessvärre återfinns även en dramatisk minskning de sista åren. 2003 antogs 136 nya. Ett fall på 37 procent
Det är ingen tvekan om att forskningsmiljöerna skadas. I många ämnen är det numer svårt att få till stånd ett fungerande seminarium och det går inte att anordna forskarutbildningskurser i brist på deltagare. I vissa ämnen finns det knappt några doktorander längre.
En god sak är att allt fler doktorander har doktorandtjänst. Drygt hälften, 53 procent, hade 2006 doktorandtjänst. Vid Uppsala universitet var andelen så stor som 57 procent. Dessvärre ligger också Uppsala högt när det gäller stipendier. Enligt SCBs uppgifter finansierades 11 procent av doktoranderna i Uppsala med stipendier. Och, då är skuggdoktoranderna oräknade.
Andelen utländska doktorander är hög: 24 procent av de nyantagna är utlänningar. Uppsala ligger här klart i lä. Endast 20 procent av de nyantagna är utlänningar. Vid Handelshögskolan utgör de 62 procent, vid KTH 42 procent, och vid KI 32 procent.
Många utländska doktorander sätts på stipendier. Handels tar ett absolut bottenrekord: 65 procent av doktoranderna där finansieras med stipendier. KTH umgicks i våras med planer på att anta 400 stipendiefinansierade doktorander från Pakistan. Frågan inställer sig: håller vi på att få två kategorier doktorander, svenskar med doktorandtjänst och drägliga villkor respektive utlänningar på stipendier och miserabla villkor?
