Carl Caleman - en av 53 nya professorer som installeras vid Uppsala universitet
Vägen till professor, den högsta titel en lärare och forskare kan uppnå vid universitet, består av en lång akademisk karriär: år av studier på grund- och avancerad nivå, forskning och undervisning. Efter år av forskning och publicering av tillräckligt många artiklar går det att ansöka om att bli professor, och efter en bedömning kan man då bli tilldelad den ärofyllda titeln.
En av de utsedda som ska installeras på professorsinstallationen på fredag är biofysikern och professorn Carl Caleman.
Han tilldelades professorstiteln förra året efter en lång akademisk karriär. Carl själv beskriver den inte helt självklara vägen fram till idag: om hur studerandet började i en civilingenjörsutbildning i tekniskt fysik i Uppsala som sedan alternerade med studier i tyska, spanska och idé - och lärdomshistoria.
- Jag började läsa teknisk fysik och tänkte att jag skulle bli civilingenjör, men jag var en rätt så dålig student - det gick inte så bra för mig. Jag missade många tentor första året och hittade inte rätt i hur man skulle plugga. Jag höll på att inte få CSN och det hängde till slut på en tenta. Det var väldigt långt i min värld till att jag skulle bli professor.
Men professor blev Carl Caleman, trots att det inte var en avsiktlig plan. Efter examensarbetet tändes det ett intresse i honom och genom ett inriktat arbetssätt som passade honom bättre sökte han sig mot forskningen. Efter doktorandtjänst, doktorsexamen och lektorstjänst i Uppsala arbetar han idag som biofysiker på Ångströmlaboratoriet och deltid på Desy (Deutsches Elektronen-Synchrotron) i Hamburg.
Den forskning hans forskningsgrupp bedriver grundar sig i proteiner och deras strukturer. Hans forskning syftar till att förstå strukturerna av biomolekyler genom att avbilda dem med hjälp av korta och mycket starka röntgenpulser. Målet är att få en högre upplösning av strukturen och därmed kunna bistå i exempelvis framställning av nya läkemedel. Utmaningen är att denna röntgenstrålning joniserar molekylerna, alltså: ju längre molekylen bestrålas desto mer förstörs den. Carl försöker finna metoder för att “gå baklänges” och förstå vad som demoleras - för att komma underfund med hur det såg ut från början.
Carl Caleman berättar om hur det gick till när han åkte till en anläggning i Kalifornien för att genomföra ett nytt experiment.
- Först måste jag som forskare skriva en ansökan för att komma dit. Då skriver man två sidor: “jag skulle vilja göra det här experimentet och vi kan göra detta med de här människorna som har gjort det innan.” Sen skickar man in det och har man tur då kan man få ett svar att “ja, det finns en tid påskafton nästa år”. Då får man åka dit, förbereda sig, och sen sitter man där i tre dygn och gör experimenten och hoppas på bra data.
Har det hänt någon gång att du planerat och genomfört en forskningsresa, och sen har resultatet inte blivit så bra?
- Ja, det händer hela tiden. Oftast är man ett stort gäng, det är många saker som kan gå fel.
Carl beskriver drivkraften i att fortsätta trots eventuella motgångar: det givande i hur man som forskare ständigt har möjligheten att faktiskt genomföra olika ideér tillsammans med kollegor man jobbat med under en lång tid. Vidare berättar han om hur det som inte blev som planerat ändå kan bli bra. Under ett experiment där Carls forskningsgrupp planerade att göra mätningar på proteiner fick han en ny idé.
- Det var ett projekt när vi skulle skjuta med röntgenstrålning på proteiner, istället för att de flög i vakuum så färdades proteinerna i en vattenstråle i form av små kristaller. Jag tänkte att vi kunde testa att göra mätningar på vattnet också och då kunde vi se hur diffraktionsbilden på vattnet var olika beroende på hur lång röntgenpulsen var. Men det var ju inte det vi hade åkt dit för att göra.
De testade alltså att mäta på vattnet utöver de planerade mätningarna på proteinerna och kom fram till något helt annat än tänkt: att även vattnet påverkas av röntgenpulserna. Efter fyra år publicerade forskningsgruppen en artikel om detta. Carl ler stort när han berättar hur denna sedan uppmärksammades av bland annat SvD, men då främst den delen om uppvärmningen av vattnet. Han drar sig till minnes den inledande ingressen: “Känns vattenkokaren seg när te- och kaffesuget sätter in? Forskare i Uppsala och Tyskland kan ha botemedlet. I experiment har man hettat upp rumstempererat vatten till 100 000 grader på mindre än en tiondels pikosekund.” Han kommenterar det ironiska med att en stor vetenskaplig upptäckt reduceras till en sådan simpel process som att koka vatten.
På fredag ska Carls son, fru och kollegor följa med till installationen. Han berättar att han ska ha sin farfars gamla frack. Innan vi avslutar intervjun frågar jag honom hur det känns att nu vara professor.
- Man jobbar på med vetskapen om att det alltid finns ett högre steg, men nu när jag är professor så undrar man: vad ska jag göra nu?
Text: Lisa Melander
