Hundra sidor fitta

Klitoris storlek beskrevs för första gången någorlunda korrekt 1998, men människan har visat ett stort intresse för anatomin långt längre än så. Vad beror detta på? Detta och mycket mer försöker Liv Strömquist ge svar på i sitt sökande efter en förklaring till varför det rådet så mycket tabu i vår samtid kring det så kallat kvinnliga könsorganet.

På strax över hundra sidor får läsaren komma med på en färd genom den västerländska kultur- och idéhistoriens syn på sexualitet, identitet, och kön. Det är stora kontraster: I mänsklighetens tidiga historia gjorde vulvan i flera kulturer dess bärare mycket närmare det gudomliga än en man någonsin kunde drömma om.

Den västerländska uppdelningen i två tydligt separerade kön kom först på 1700-talet; från antiken och framåt skilde man inte på kvinnor och män – den förstnämnda beskrevs som en sämre variant av den senare. Sedan cementerades skillnaderna med argument från kristendomen. Efter upplysningen räckte däremot inte guds vilja som förklaringsmodell, utan kvinnans underlägsenhet var tvungen att beskrivas i nya termer. Vetenskapen tog religionens plats. Strömquist vänder sedan blicken mot flera exempel på hur dessa pseudovetenskapliga beskrivningar av kvinnan hemsöker oss än idag.

Strömquists satir är nästan alltid en produkt av välgrundade argument. Det är ofta i ämnets allvar som humorn uppträder. Hon pekar ut det bisarra i hur de nbsp; stora gubbarna har tänkt och hur vi än idag lär därefter. Idéstoff av detta slag skördar fortfarande sina offer genom de destruktiva strukturer de skapar, grundande på okunskap och en tabubeläggning. Ibland vänder Strömquist sådana strukturer på huvudet och ger rum för skratt, men lika ofta lämnas läsaren kvar med att få låta eländet sjunka in.

Bildspråket är väldigt talande, och lyckas ständigt med att förstärka såväl komik som allvar. Vid upprepade tillfällen får läsaren följa enkelt tecknade gubbar som försöker överträffa sina föregångare i tafatt teoribildning. Deras storslagna tankebanor och dialoger avslutas gärna med en high-five för att fira ännu en seger i kampen mot fittan. Sådana tillfällen väcker ofta känslan av att det lika gärna kan ha gått till på det viset. I andra sektioner binds ord och bild ihop på ett poetiskt vis som ger ett stort djup till budskapen. Strömquist skapar väldigt stora kontraster mellan kul och katastrof, men hon lyckas väldigt väl med att gå denna balansgång.

Kunskapens frukt är stilig, underhållande, och otroligt intressant. Dess centrala teman utvecklas säkert genom varje serieavsnitt, utan att någonsin tappa fokus. Satiren är utblandad med källor till samtida forskning som gör att hennes argumentation inte enkelt kan reduceras till kultur-marxism av kritiker. Strömquist är helt enkelt på jakt efter sanningen och vill nå dit enligt argumentationens alla regler.