Foto: Maja FlinkErgos Ellinor Åslund har träffat Agnes Gerner i ett samtal om djuren och människorna, förlust, och bibliotekeken som en plats för blivande.

Djurets skall ekar genom poesidebut

Djuren är mer än bara metaforer i Agnes Gerners lek med evolutionära hierarkier. Ergos Ellinor Åslund har träffat poeten bakom den hyllade diktsamlingen ”Skall”.

Omslaget till debuten "Skall".

AGNES GERNER

Debuterade med diktsamlingen ”Skall” på Bonniers förlag i år. Gerner har studerat vid Uppsala universitet, där hon skrivit både kandidat- och magisteruppsats om Ted Hughes, den ena med fokus på djurgestaltning och den andra ur ett ekokritiskt perspektiv, och en master i biblioteks- och informationsvetenskap. Hon är uppvuxen och bosatt i Stockholm.

I Agnes Gerners debut ”Skall” möter vi ett diktjag som söker sätt att förhålla sig till livet. En förlust har svängt svansen och ätit upp allt i sin väg, och jaget galopperar, flaxar, sväller.
Jag träffar Gerner utanför Kungliga Biblioteket där hon jobbar, och på ett närliggande café har vi ett samtal om verket, om djuren, livet, och om poesins kraft att spränga oss ut ur kulturella ramar.

”Skall” tar utgångspunkt i en förlust av en närstående, men det är också en förlust som föder en vilja att fånga livet. När den döda blir till jord börjar jaget i nästa stycke växa genom skogen. Hur tänker du kring detta?
– Jag tänker att det är ett tvång, ett starkt inre behov från en själv att hitta ett meningsfullt sätt att fortsätta leva och legitimera att man själv finns kvar – man måste kompensera för det som den person som dött inte kommer få uppleva. Jag har också velat ta upp samhällets syn på sorg och hur vi ser på andra personer, där jag tycker det finns ett slags utbytbarhetsideal. Vi byter ut saker när de går sönder utan att vi bryr oss och vi byter ut djur och människor också. Det finns ett ideal som säger att man ska komma över saker, man ska gå vidare, att tiden läker alla sår, och jag tycker det är ett fundamentalt felaktigt sätt att se på relationer. Boken skildrar processen av att hitta sätt att förhålla sig till livet, till sig själv och andra, och är kanske ett påbud om att reflektera över sig själv och sin situation och samtidigt försöka ta sig framåt.

”Skall” är indelad i tre olika sviter som beskriver tre olika stadier av ett slags vuxen- och människo-blivande, men verket problematiserar också gränsen mellan människa och djur och varje del i utvecklingen markeras med en tassavbildning. Kan du berätta mer om vad djuren har för roll i ”Skall”?
 – Tassavbildningarna är lite av en lek med evolutionära hierarkier, det sista tassavtrycket har till exempel tydligast fingrar, men egentligen är det en ekorre, som följer på en utter och en iller. För mig är djuren väldigt konkreta och ganska mycket sig själva. Jag vänder mig mot att använda djur och natur enbart som metaforer, för det tycker jag blir ytterligare ett sätt för oss att exploatera. Djuren finns inte i sin egen rätt då, utan blir bara något som författaren kan hämta metaforer från. Jag har inte använt det här ekopoetiska draget som ett grepp, snarare har djuren en central plats i boken för att de har det i mitt liv; jag har alltid känt en stark samhörighet med djur, och inte minst har det fått mig att reflektera över vilken makt och vilka privilegier man har över andra varelser. Det borde finnas en stark relation mellan medvetande, samvete och ansvar, tycker jag, inte bara i förhållande till de människor vi har omkring oss utan också till djur och miljö. Boken handlar mycket om ett slags vuxenblivande, men därmed också om insikter i den verklighet som vuxenvärlden försökt dölja.

Diktjaget närmar sig genom boken olika djurs egenskaper, kanske som sätt att hantera förlusten eller för att fånga livet och ”bli mer”. Det närmaste diktjaget kommer i att bli som andra djur är när hens hand stelnar som en klo. Men diktjaget verkar här inte ta tag i möjligheten att bli fågel utan förändringen ses istället som en sjukdom och diktjaget går till apoteket. Vari ligger den här dubbelheten inför djuret, som är ett genomgående drag i ”Skall”? 
– I att vilja försvinna från det mänskliga, men samtidigt veta vad det djurlika innebär, vilket ju är att man på sätt och vis blir exkluderad från samhället. När handen blir en klo blir den också ett handikapp för diktjaget, ett hinder för att diktjaget ska fortsätta sitt liv som vanligt. Samtidigt är det något tillfredsställande med att kroppen, när någonting outhärdligt händer, vägrar fortsätta på de villkoren, att det psykiska tillståndet manifesteras i något fysiskt. Det finns en tröst i det. Jag ser det inte som att diktjaget försöker bli ett djur, snarare är det en fysisk reaktion som är utom diktjagets kontroll. Jag tror att när diktjaget går för att få hjälp på apoteket så är det inte med en förhoppning om fysisk lindring, snarare finns det en vilja att visa för omvärlden vad det är som händer, och på så sätt också göra det verkligt och konkret för sig själv.

Diktjaget tycks genomgående söka den här kontakten med världen samtidigt som hen värjer sig från de ramar som kulturen snärjer kroppen i. Jag tänker här särskilt på följande rader:

Jag är större: mina blänkande
ljud
studsar mot hyllorna i biblioteket
Bokstäver kastas huller om buller

Här är ett rum där jag
knappt kan stå upprätt, ett tak
alltför lågt för min
resliga fägring

Mina tassar spelar över gallrets
slaknade strängar

Är biblioteket, litteraturen och kanske kulturen en miljö som är för trång, eller är det snarare en skenbart trång miljö som egentligen öppnar mot blivanden?
– Svällandet är ett sätt att svälla utanför vad det förväntas av en som människa, att bejaka skevheten istället för att kontrollera den. Det är också ett sätt att inte fastna i sin egen hjärna, ett sätt att gå in i något annat helt och fullt, in i det fysiska. Jag har i första hand tänkt på konkreta saker som kroppen kan uppfyllas av: kärlek, sex. Men visst är det också så att bra litteratur kan ta en bort från en själv. Generellt skulle jag absolut säga att biblioteket är en plats för blivande, jag tycker bibliotek är helt magiska platser där folk tar sig vidare i sin kunskap och där man kan frossa och ge sig fullständigt hän utan konsekvenser. Men i just den här dikten handlar det snarare om en motvilja mot ett intellektualiserande av världen, som jag tycker blir nästan som en försvarsmekanism där man gömmer sig bakom språket och resonerar sig bort från sitt ansvar. I den här dikten ville jag visa upplevelsen av att inte ha tålamod med den sortens manipulation utan att istället vilja att språket ska säga någonting viktigt.

Jag hade tänkt fråga om diktjaget på samma sätt som hen sväller ut ur biblioteket också sväller ut ur texten, men det kanske snarare handlar om att det dikten vill säga sväller ut ur formbundenhet?
– Så kan man absolut säga, för mig är poesin det friaste uttryckssättet. Det var nästan en chockerande insikt för mig att när man skriver poesi måste man inte bry sig om konventionella textuppställningar. Det var en insikt om att man själv har en makt över språket och inte behöver underkasta sig det. Bokens titel, ”Skall”, indikerar också ett försök till gränsöverskridande kommunikation. Skallet är ju ett spår av ett djur, på samma sätt som tassavtrycken, och även en vilja till rörelse framåt – jag skall. 

Det är en känsla av otålmodig instängdhet och en vilja att komma vidare som lämnar mig efter ”Skall”. Det djur som är texten ropar och jag tvingas reflektera över hur jag ska ge gensvar. Både mot mitt eget och andras liv.