Terraferma

Emanuele Crialeses föregående film var en majestätisk sekelskiftesskildring av italienska utvandrare som beger sig till det förlovade landet i väster. Intensivt vackra ”Den nya världen” var inte bara transatlantisk till sitt ämne, utan också ett gott exempel på ett lyckat internationellt samarbete, där storslagenheten kombineras med ett personligt uttryck och politisk brännbarhet. Immigranttemat återkommer i ”Terraferma” och så gör även fallenheten för vackra naturbilder. I övrigt är den nya filmen sin föregångares motsats på det flesta punkter och det trots att den inte borde sakna vare sig personlig anknytning eller politisk angelägenhet.
I ”Terraferma” är nämligen Crialese tillbaka på mammas gata, eller åtminstone på hennes ö. Filmen är ett återvändande till det sicilianska kustlandskapet och film i det mindre formatet. Den utspelar sig i en liten fiskeby, där det bara är ett fåtal gamlingar som håller fast vid traditionerna när den moderna världen tränger sig på. Ernesto, Giulietta och Filippo representerar tre olika generationer och lika många inställningar till den strida ström av turister och flyktingar som präglar livet på ön. Kring dessa tre huvudkaraktärer broderar Crialese en historia om att hålla fast vid det förflutna eller att längta efter något nytt, men också om lojalitet, svek och blodsband. Den har sin beskärda del av spänningsmoment och urladdningar – problemet är bara att allt är så urbota förutsägbart.

Vändningarna är stereotypt självklara och påklistrat melodramatiska. De känns mest inslängda för att det ska finnas något för publiken att engagera sig i, som en slags kompensation för den skriande avsaknaden av fördjupande karaktärsteckning. Generationsrepresentanterna Ernesto, Giulietta och Filippo är inte på långa vägar några livfulla eller dynamiska rollpersonligheter. Hur mycket än skådespelarna svettas och står i blir de aldrig mer än just representanter som företräder varsin ideologi. Crialese låter dem aldrig höja sig från den politiska pamfletten och det är en fundamental missräkning.
Crialeses främsta ambition förefaller ha varit att så tydligt som möjligt redogöra för hur bristen på en vettig immigrationspolitik och arbetsmarknadspolitiska åtgärder påverkar ett litet fiskarsamhälle på individnivå. Ett lovvärt projekt, men då måste man nog skildra individen bättre. När man dessutom väljer att tassa kring den heta gröten av rädsla för upprörda känslor och missförstånd så förlorar filmen det mesta av sitt berättigande. Kvar blir filmens kvaliteter som visuell lovsång till den italienska övärlden. Dessa är förvisso betydande, men det samtidspolitiska temat förtjänar ett bättre öde i en bättre film.

nbsp;