Satirens många ansikten

nbsp;

Det sägs att politiker är världens näst äldsta yrke. Kanske kan den politiska satirikern kamma hem tredjeplatsen. Antikens grekiska teater var full av drifter med den politiska eliten. Dante placerade i Den gudomliga komedin en stor del av sin samtids politiska och religiösa grädda i helvetet. Och Martin Luther spred karikatyrteckningar av katolska kyrkofäder bland tyska bönder för att vinna över dem till reformationen.
Men den politiska humorns hemland är nog ändå Ryssland. Under Sovjettiden var politiken ständigt närvarande även i vardagslivet, och absurda situationer uppstod där skämten nästan skrev sig själva. Genom att berätta politiska vitsar kunde man både ifrågasätta det politiska systemet och skapa en gemenskap utanför styrets inflytande.
Tre fängslade ryssar pratar om sina domar.
– Jag kom alltid fem minuter sent till jobbet, så jag fick ett års fängelse för sabotage.
– Jag kom alltid fem minuter tidigt till jobbet så jag fick ett års fängelse för spioneri.
– Jag kom alltid i tid till jobbet så de förstod att jag hade smugglat in en klocka från väst.

Slavoj Žižek, den slovenske filosofen som älskar att berätta och analysera vitsar från de forna öststaterna, menar att obscen humor kan ha en förbrödrande effekt. En serb och en kroat kanske inte kan vara överens om mycket, men väl om att montenegriner är lata etcetera…
I USA har politisk humor hög status och exporteras flitigt till Europa. ”Jag tittar på Daily Show för att hänga med och på Fox News för att skratta”, som ett amerikanskt uttryck lyder. För programledare som David Letterman, Jay Leno, Conan O’Brien och Jon Stewart är landets politiker en outsinlig humorkälla. Bill Clinton hånades för sin sexuella aptit och George Bush för sin dumhet. Det har dock klagats på att Obamas träighet inte utgör något bra humorstoff. (Sök upp skämtet om att inte gråta över spilld mjölk från hans senaste State of the Union-tal så förstår ni.)
Det var länge sedan Sverige producerade någon stor politisk humor. Finns förklaringen i den judiske författaren Saul Bellows ord att förtryckta folk tenderar att vara vitsiga? Kanske har vi det senaste seklet upplevt för lite misär för att utveckla ett sinnelag för satir. Annat är det med egyptierna, som efter 30 år av Mubarakvitsar äntligen kan börja skämta om nya ämnen.

Och visst kan humor vara ett effektivt sätt för en kuvad befolkning att slå uppåt. Ben Lewis, som vunnit priser för sin dokumentär ”Hammaren och skämtet”, vill till och med tillskriva humorn en viktig roll för Sovjets sammanbrott. Men man får inte glömma att den även kan användas av makten själv. Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi lyckades vinna mycket sympati med hjälp av smaklösa skämt som fick honom att verka folklig. Kanske finner vi en svensk motsvarighet i Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Flera sovjetiska ledare – Stalin, Brezjnev, Gorbatjov – var kända för att själva berätta Sovjetskämt. Att skratta med sina medborgare kan effektivt trubba av humorns verkan. På samma sätt kan en karneval låta en fattig klä ut sig till rik, och tvärtom, för en dag, för att sedan låta allt återgå till vardag igen.

En tydlig illustration av detta fenomen är amerikanernas ”roasting”, där en person själv närvarar när skämt dras på dennes bekostnad. När fastighetskungen Donald Trump blev roastad i Comedy Central sade Snoop Dogg apropå Trumps ambitioner att slå Obama i presidentvalet: ”Varför inte? Det vore inte första gången du gjort en svart familj hemlös” (angående att Trump kritiserats för att riva fattiga kvarter för att få göra plats för skrytbyggen). Genom att visa sig vara en skön filur som kunde ta sådana skämt kunde en mångmiljardär bli en man av folket. Ett viktigt syfte med politisk humor är att ta ned den politiska eliten på jorden. Problemet är att detta ibland kanske är precis vad den politiska eliten vill.

Leonidas Aretakis

Den 13 februari håller Utrikespolitiska föreningen en föreläsning med titeln ”Humour – A Serious Strategy for Nonviolent Social Change”, kl 19.00 i universitetshuset sal IX.

nbsp;