Att snyfta på Carolina

Om du satt i godan ro på Carolina Rediviva i veckan, men plötsligt stördes av ett snyft från en person med hörlurar, varpå du noterade att det inte var någon fara med personen och därför harklade dig lite irriterat – förlåt. Det som hände i hörlurarna var nämligen detta:

Rapparen Ghostface Killah struttar ned för gatan, känner sig fresh, är på extraordinärt gott humör och full av förväntan eftersom han ska till sin tjej som han inte har träffat på hela nio år. Han föreställer sig hur mycket hon har saknat honom, hur hon kommer att bli alldeles till sig när han nu plötsligt plingar på hennes dörr.

”Ding dong Can I speak to Bamboo? It’s me Penelope, stop acting a fool.
She said: Damn, I thought you was dead. Not a phone call, not a card in the mail?”

Till Ghostface Killahs förtvivlan öppnar tjejen och meddelar att hon tyvärr har hunnit gå vidare och skaffa sig en ny man under åren. Han står förkrossad på trappen och kan för sitt liv inte förstå vad som hänt. Oändligt besviken tittar han ned i marken och går iväg.

Den gamla Wu Tang Clan-medlemmens nya låt nbsp;Love don’t live here no more nbsp;förtäljer tyvärr inte var han egentligen höll hus under de nio år han var borta från sin tjej. Men eftersom den klart och tydligt refererar till Odysséen kan vi väl gissa att han var ute i världen och faceade olika nobelt manliga utmaningar. I Ghostface Killahs version har Penelope dock inte alls väntat troget och avfärdat friare efter friare under åren, utan blivit kär i en helt ny, mer pålitlig, man.

När jag hörde detta tragiska epos blev jag alltså till min förvåning så berörd att faktiska tårar tryckte på. Vilket är både pinigt och lite fånigt. Pinigt eftersom jag snyftade i en knappnålstyst läsesal på Carro. Fånigt eftersom Ghostface Killah ju uppenbarligen bara plockat upp och reviderat en 2 nbsp;400 år gammal klyscha om en heteromonogam relation som utsätts för prövningar, något jag borde ha dealat klart med vid det här laget. Vad den märkliga reaktionen kom ifrån har jag alltså ingen aning om, det var väl en hormon här och en välwailad refräng där.

Vad jag däremot är alldeles säker på är att starka känslor och djup empati är både stort, fint och eftersträvansvärt. Och därför bör det ses som lite av en välsignelse att kunna engagera sig så pass helhjärtat i Ghostface Killahs rapjag. Så kanske bör man i fortsättningen avundas istället för att irritera sig på den som sitter med hörlurar och snyftar i ett bibliotek.