Uråldrig i Uppsala

Jag har tagit examen. Hemskt Efter att i somras ha stått på universitetshustrappan med ett diplom från universitetet (som hade stavat mitt namn fel – tack, tack ) så släpptes jag lös ut i verkligheten igen där jag nu villrådigt driver runt. Att ha tagit examen i Uppsala får en att känna sig gammal. Uråldrig. Överspelad.
Jag var i och för sig ganska gammal redan när jag flyttade hit, eller relativt gammal i alla fall, jag var 22. Till skillnad från många av mina recentiorskamrater så hade jag hunnit med ett par fler dumheter än de som hinns med under sommarlovet efter det att man tagit studenten och ibland kunde jag rent av bli behandlad som någon med livserfarenhet – den må vara knapp, men den finns.

Men så går åren och man är inte längre något år äldre än andra recentiorer utan börjar efter ett tag rent av bli äldre än de flesta i stan. Värst är det i slutet av sommaren. I augusti varje år hörs samma oroliga viskningar mellan åldersnojande studenter: “Har du hört, dom som börjar nu är födda 95 ” och man förfasas över att de nya studenterna är så himlastormande unga. Jag fick svindel redan när 92:orna skulle börja och sedan dess har det bara blivit mer och mer obegripligt. Nu vill jag inte längre tänka på det.
Att gå ut på nationsklubbar fungerar inte heller riktigt. Inträngd mellan jurister och ekonomer i 21-årsåldern som alla raggar på varandra, shottar fireball (tills det blev förbjudet) och vevar med armarna till Avicii känner jag, en 27-årig humanist som just tagit ut sin examen, som de pensionärer som både suckar över ungdomens villfarelser och samtidigt avundas deras ungdom.
Men det är såklart inte bara elände. Med tiden har jag hunnit skaffa mig en faslig massa bostadsköpoäng och kan nu bo med min flickvän i en fantastisk lägenhet som en nyanländ 19-åring från Nyköping (eller var de nu kommer ifrån) aldrig skulle kunna drömma om. Så jag kan i alla fall sitta där och sucka över de få år jag fått känna mig ung i Uppsala.

För är det någonting jag har lärt mig av min studietid så är det att åldras. I sammanhang där man förr tampats och slitit blir man inte längre lyssnad på men man blir vördad av respekt för ens ålder ungefär som en svamlande farfarstyp på julafton. Studentlivet har lärt mig vad det är att bli gammal och passé redan i tjugoårsåldern. Tack och lov så är jag fortfarande ung i det vanliga livet – utanför studentbubblan