Det ska böjas i tid, det som desillusionerat ska bli

Jag vet inte om det fortfarande är så, men back in the days kom ofta literkartongerna med färska jordgubbar utrustade med ett recept på ena sidan. När en kille jag känner, vi kan kalla honom min sambo Johan, var en tvärhand hög fick han den briljanta idén att ta dessa kartonger, klippa ut recepten, och för en guldpeng kränga tillbaka dem till sin stackars mamma som hade köpt, släpat hem, rensat och rimligen redan hunnit tillaga något gott på de jordgubbar som legat i den numera trasiga kartongen.
Precis som alla andra kids som någonsin månglat fula maskroskransar till förbipasserande pensionärer eller sålt överutspädd FUN Light-saft till orimligt blida grannar för en femma glaset som de tvingats halsa på stående fot (de måste ju lämna igen Duralex-glaset), så blev lille sambo-Johan uppmuntrad och kallad företagsam istället för det han verkligen var – en jävla ockrare.

Jag fattar att alla föräldrar hoppas att deras barn ska bli nästa Ingvar Kamprad (”Tänk, han började ju sälja tändstickor redan vid sex års ålder ” har varit mantrat från min pappa sedan jag var gammal nog att sälja tändstickor själv), något ska man ju ha att uppvisa för sveda och värk. Men lite realistiska förväntningar får man faktiskt ha på sin avkomma. Jag vågar påstå att det till och med kan vara dumt att uppmuntra företagsamhet hos både barn och vuxna. Nu för tiden känns det som att alla som på sin kammare har formulerat en vag tanke eller idé titulerar sig ”entreprenörer”. Jag kräks på konceptet. I synnerhet när jag sitter med momsredovisningen i min egen firma.
För jag är också en sån där idiot som i ett svagt ögonblick hade för mycket tilltro till mina förmågor och startade eget företag. Jag önskar att någon hade sagt till mig hur fruktansvärt det är att vara egenföretagare innan jag tog steget. Den enda jag skulle rekommendera att faktiskt göra det är den som får mersmak av att inkomstdeklarera och som går igång på att hobbybokföra alla sina inkomster och utgifter.

I alla fall så hade sambo-Johan vett nog att i efterhand skämmas när han berättade om ockret han sysslade med som barn. Och var realist nog att inse att han kanske inte är nästa stora svenska möbelmogul. Jag önskar att fler kunde komma till den insikten. Eller att det fanns en grupp vars enda uppgift skulle vara att stoppa personer med kassa entreprenörsidéer innan de hunnit säga upp sig från sina jobb och sälja sina hus för att satsa helhjärtat på sina nya uppfinningar. Och helst innan de oförstående tappar ansiktet framför domarna i typ Draknästet när de inte är beredda att investera i en ny och töntigare version av pingis.

Vi skulle kunna kalla den här gruppen ”drömstopparna”, eller ”antiprenörerna – samhällets sanna hjältar.”