Tungrock på svenska
70-talsrockarna i Abramis Brama går från klarhet till klarhet. Jag skulle väl inte ta ord som mästerverk eller genialt till mitt tangentbord, men de fem Stockholmarna har inga som helst planer på att nedfalla till medelmåttighetens rännsten, och det som en gång kunde tolkas som en neoretro-gimmick (alltså klassisk Sabbathsk/Zeppelinsk tungrock med svensk lyrik) känns idag så naturligt som det bara går. Texterna har steg för steg fört oss vidare i alltmer litterärt långgångna/tänkvärda landskap, och nutida skaparstrategier (det tidigare jamskapande bandet har alltmer tagit till förhandskomponerande) har fört Abramis Brama ytterligare ett hål uppför pinnen, musikaliskt.
Inte nog med att den förstärkta kvartetten inkluderar blås, piano och en hjärtknipande duett med Moa Holmsten (ex-Meldrum) - nej, även när ensemblen ångar på som de brukar blir det ändå inte som det brukar. Det svänger mer, det låter fläskigare, det känns helt enkelt som Abramis Brama klättrat vidare till Revolver-stadiet. Ja, om vi nu är inne på att likna saker vid Beatles, så kan jag mycket väl tänka mig att det blir Sgt Pepper nästa gång. Abramis Brama har fem album in i karriären bara börjat.
