Okänd konstnär. Foto: Bengt Backlund, UpplandsmuseetStudenterna tågar nedför Munkgatan under skandinavistmötet i U

Ett nytt kapitel i universitetets historia

För hundra år sedan utgavs en historik över Uppsala universitets tre första århundraden. Nu kommer fortsättningen i fyra delar. Först ut är perioden 1852–1916. Carl Frängsmyr skildrar hur en liten, sluten,
exklusivt manlig organisation förvandlades till en integrerad del av samhället dit även kvinnor hade tillträde.

Idéhistorikern Carl Frängsmyr har skrivit om Uppsala universitets historia 1852–1916.

Smålands nations hus från 1893.

Seminarieundervisning fick sitt genombrott på 1860- och 70-talen. På bilden ses det romanska seminariet i början av 1900-talet.

"Studentskor".

Bilden ovan föreställer ensemblen i spexet ”Studentskor” från 1873. Handlingen utspelar sig femtio år framåt i tiden, då kvinnorna antas ha lagt sig till med de manliga studenternas olater: punsch, rökning och överliggeri. Alla rollerna spelades av män.

UPPSALA UNIVERSITETS HISTORIA 1793–2000

Mellan 1877 och 1914 utgavs fem volymer om Uppsala universitets historia från 1477 till 1792, skrivna av historikern och universitetsbibliotekarien Claes Annerstedt.
Nu kommer historiken över perioden 1793 till 2000. Arbetet leds av professorn i idé- och lärdomshistoria Tore Frängsmyr och kommer att omfatta fyra delar uppdelade i sex volymer.
• Första delen (1793–1852) skrivs av idéhistorikern Hanna Östholm och kommer ges ut i en volym.
• Andra delen (1852–1916) skrivs av Carl Frängsmyr och gavs ut i två volymer den 7 oktober, på universitetets födelsedag.
• Tredje delen skrivs av Tore Frängsmyr och kommer att ges ut i två volymer.
• Till utgivningen hör också en faktabok, med bland annat biografier, bibliografier och tabeller.

Relaterade artiklar

Hemligt då och nu. Uppsalaprofessorn Tom Lundin har skrivit om 1800-talets hemliga studentordenssällskap och kotterier.
Karamellfarbrors kalas. Idag skulle nog få småbarnsföräldrar släppa iväg sina telningar på barnkalas till ungkarl med väsande röst och väldiga polisonger.

De aktuella reformer som ska ge landets lärosäten ökad självständighet ter sig ganska måttfulla jämfört med de förhållanden som rådde fram till 1800-talets mitt. Då var Uppsala universitet på många sätt ett samhälle i sig självt. De ålderdomliga universitetsstatuterna från 1655 gav det akademiska konsistoriet domsrätt, inte bara över lärare och studenter utan även professorernas tjänstefolk. 1852 infördes nya statuter, men studenterna var skyddade av särskilda regler ända fram till 1909, berättar Carl Frängsmyr, idéhistoriker vid Uppsala universitet.
– Om en student begick ett brott som gav mindre än sex månaders fängelse inom en mils radie från universitetsstaden, som det noggrant definieras, kunde han inte lagföras av polisen.
Eftersom universitetets påföljder i regel var milda kunde studenterna ta ut svängarna.
– Det vanligaste straffet för fylleri, ordningsstörande och liknande var en varning av rektor, vilket i princip ingen brydde sig om. Den som gjorde sig skyldig till värre saker kunde drabbas av indraget stipendium, men det var ovanligt.
Även ekonomiskt hade universitetet alltid varit oberoende. Verksamheten finansierades helt av intäkterna från arvegodsgårdarna som hade donerats av Gustav II Adolf. Men under 1800-talet skedde en drastisk förändring. De första statsanslagen kom på 1830-talet; redan på 1870-talet svarade de för mer än hälften av universitetets försörjning.
– I och med att staten gick in med mer och mer pengar kunde den också ställa allt större krav. Även om universitetet värjde sig mot alltför många statliga pekpinnar måste man naturligtvis i större utsträckning än tidigare anpassa sig efter statens önskemål, säger Carl Frängsmyr.

En viktig förändring i 1852 års statuter var att professorerna för första gången ålades att forska vid sidan av undervisningen. Tidigare hade vetenskapliga upptäckter inte setts som resultatet av systematiskt kunskapssökande, utan som följden av enskilda snillens genialitet eller ren slump, berättar Carl Frängsmyr.
– Det klassiska exemplet med Newton och äpplet är typiskt för en naiv, romantiserad bild av vetenskap som var allmänt spridd.
Den nya synen på universitetets syfte hade sitt ursprung i Tyskland, som var dåtidens ledande bildningsnation. Redan i början av seklet hade grundaren av det nya Berlinuniversitetet Wilhelm von Humboldt betonat universitetets dubbla uppgift – att både bedriva undervisning och vetenskaplig forskning.
– Det här var tankar som låg i tiden. Men Uppsala universitet låg inte alltid i tiden av 1800-talet. Tvärtom betraktades nya idéer med en markant skepsis. Därför dröjde det nästan ett halvt århundrade innan Humboldts synsätt började slå igenom här uppe.
När processen satte igång började man inse att den gamla ämnesindelningen var föråldrad.
– Det dög inte längre att ha ett enda ämne för exempelvis alla moderna språk. Först skilde man på romansk och germansk filologi. Den germanska grenen delades sedan upp i tyska och engelska och inom den romanska grenen blev spanska och italienska egna ämnen vid sidan av franska. Samma utveckling skedde inom naturvetenskaperna. Det tillkom ständigt nya ämnen och specialiteter.
Specialiseringen slog efter hand igenom även i undervisningen. Samtidigt var det fortfarande upp till professorerna själva att bestämma vad de skulle undervisa om, och många av de äldre fortsatte i samma hjulspår som förut. En av dem var juridikprofessorn Pehr Erik Bergfalk.
– Hans studenter, som skulle tjänstgöra i domstolar och ämbetsverk och rimligen behövde få kunskaper om processordningar och liknande, fick istället lyssna till terminslånga föreläsningsserier om det tyska postväsendets utveckling eller kolerans sjukdomshistoria.
Professorerna var ålagda att hålla offentliga föreläsningar, men för studenterna fanns fram till 1870-talet inga krav på närvaro, med följden att åhörarna blev allt färre.
– Professorerna malde på om sina ofta perifera specialintressen, och studenterna tyckte att det var meningslöst att gå dit. Det var inte ovanligt att två, tre åhörare satt och lyssnade i någon av de stora lärosalarna.
Det hela var förstås inte särskilt effektivt.
– Begreppet genomströmning fanns inte på 1800-talet, och tur var väl det, för den var usel. Idag kan man skämta om en och annan överliggare men då var överliggeriet närmast det normala. Var tionde student hade legat mer än tio år vid universitetet.
Men nu började systemet ifrågasättas, inte minst av den liberala pressen, som angrep vad man såg som ett nattståndet och konservativt universitet. Även de styrande vid universitet insåg att något måste göras. Det infördes obligatoriska laborationsövningar och för humanisternas del så småningom seminarier, då studenter fick diskutera vetenskapliga problem och själva ta aktiv del i sin undervisning. Samtidigt infördes krav på obligatorisk närvaro för att få avlägga examen.

Studentantalet, som hade varit ganska konstant sedan mitten av 1600-talet,
tredubblades från under 1 000 på 1850-talet till över 2 500 år 1916. Samtidigt började studenterna organisera sig på ett annat sätt än tidigare. Uppsala studentkår hade bildats 1849, men Carl Frängsmyr menar att nationerna alltjämt hade en mycket större betydelse för studentlivet.
– Nationerna var studenternas viktigaste organisationsform i vardagen. Kåren var nationernas samlade utskott som framförallt hade en representativ funktion. Den var en angelägenhet för de inre cirklarna inom nationerna.
Skandinavismen och studentradikalismen var två viktiga strömningar bland 1800-talets Uppsalastudenter. Det har ofta sagts att den förra ersattes av den senare runt 1875. Carl Frängsmyr menar att detta är en konstruerad epokindelning som inte fångar verkligheten.
– Skandinavismen pågick, med vissa svackor, fram till unionsupplösningen 1905, medan radikalismen har sina rötter i 1850-talet. De var två parallella fenomen som också samspelade med varandra, säger han.
Den politiska Skandinavismen, som byggde på tanken att Norden skulle stå enat mot både hotet från Tyskland i söder och från Ryssland i öster, hämtade sig aldrig från det dansk-tyska kriget.
– När Tyskland angrep Danmark 1864 insåg Sverige att man inte hade resurser att ge sig in i ett krigsprojekt mot en stormakt – det skulle kunna få förödande konsekvenser.
I och med Danmarks kapitulation hade skandinavismen förlorat sitt politiska syfte. Men den politiska åskådningen var bara en del av skandinavismen
– Den kulturella skandinavismen var mer inflytelserik i ett längre perspektiv. Man arrangerade samnordiska ämneskonferenser, och man tillkallade sakkunniga från grannländer när professurer skulle tillsättas. Så sent som 1899 grundades en nordisk förening i Uppsala som ordnade stora möten, startade en tidskrift och skickade föreläsare mellan länderna.
Unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 blev dock ett svårt trauma, särskilt för svenskarna.
– De var bittra på norrmännen, och på danskarna för att de hade tagit norrmännens parti under konflikten.
Men redan efter något årtionde hade känslorna börjat lägga sig och samarbetet återuppstod i nya former. Dagens nära relationer mellan de nordiska länderna har sina rötter i skandinavismen, menar Carl Frängsmyr.
– Det förstår man inte om man tror att skandinavismen bara var en angelägenhet för punschskålande studenter fram till 1875.

1882 bildades föreningen Verdandi av radikala studenter med den blivande liberale statsministern Karl Staaff i spetsen. Det var ett av Verdandis möten som ledde till den mycket uppmärksammade sedlighetsdebatten om dubbelmoralen kring föräktenskapliga sexuella förbindelser 1887. I början höll de liberala och de socialdemokratiska studenterna ihop i Verdandi. 1902 bröt sig socialdemokraterna loss och bildade Laboremus, men liberaler och socialdemokrater var fram till första världskriget enade i de flesta frågor. När de radikala studenterna fick vind i seglen började även de konservativa studenterna organisera sig, först i Fosterländska studentförbundet och senare i Heimdal.
Motsättningarna mellan höger och vänster i Sverige fick år 1914 en urladdning med bondetåget, då över 30 000 bönder demonstrerade mot Karl Staaffs i deras tycke alltför försiktiga försvarspolitik. Kungen gav bönderna sitt stöd i det berömda borggårdstalet, vilket ledde till en brytning mellan honom och regeringen Staaff. Då var studenterna i Uppsala en nationellt opinionsbildande kraft av stor betydelse. Hit kom högermannen Sven Hedin och socialdemokraten Hjalmar Branting för att tala inför sina respektive supportergrupper på en överfull Norrlands nation.
– Det var en politisk diskussionsverksamhet som inte har sett sin like vare sig förr eller senare – inte ens under 1960-talet, tror jag, säger Carl Frängsmyr.
Historieskrivningen om Uppsalastudenternas politiska uppvaknande har dock färgats av Verdandis och andra medaktörers perspektiv, menar han.
– 1880-talets inbrott skildras som något fullständigt nytt, som bröt mot gammaldags skandinavistisk punschromantik. Det är orättvist mot skandinavismen, men framförallt vill jag påpeka att 1880-talets radikalism hade en förhistoria.
Redan under 1850-talet började studenterna engagera sig och kräva sin plats. Ett exempel är den student som 1859 gjorde sensation när han stämde sin professor för tjänstefel eftersom han ansåg att denne orättvist hade underkänt honom på en tentamen.
– Följden blev att studenten straffades med en varning från rektor för att han hade haft mage att stämma sin professor, trots att han formellt hade rätt att göra det.

Kvinnornas inträde vid universitet på 1870-talet är den enskilt viktigaste händelsen under perioden, menar Carl Frängsmyr. Men det var först runt 1910 som studentskorna kom i större skaror. En orsak kan ha varit många av de manliga studenternas ovilja att släppa in dem i gemenskapen.
– Det var säkert en del som var positiva och många som inte brydde sig. Men motståndarna var tillräckliga många för att man ska kunna sluta sig till att det inte kan ha varit en särskilt munter miljö som väntade de kvinnliga studenterna.
Carl Leopold Sundbeck, ordförande i Fosterländska studentförbundet, var en av dem som argumenterade för att akademiska studier skulle förbehållas männen.
– Sundbeck menade att kvinnan var en allegori för nationalism, nobelhet, och uniformer – allt det som han själv tyckte om. Nu blev kvinnan istället en konkurrent. En man kunde av ridderlighetsskäl inte betrakta en kvinna som en fiende, men heller inte som en kamrat.
– Flera kvinnliga studenter blev offentligen förlöjligade i studentspex, och nationerna exkluderade sina kvinnliga medlemmar från fester långt in på 1900-talet. På Uplands nation tilläts studentskorna av nåder att delta i valborgsfirandet fram till dess att man tågade upp till Slottsbacken på kvällen och sjöng vårsånger. Sedan fick de inte följa med tillbaka. Det sågs som en ynnest. På andra nationer fick de inte vara med i firandet alls.

Alldeles bortsett från bristen på studentskor var det svårt för manliga studenter att ha förbindelser med det motsatta könet.
– För att kunna inleda ett förhållande var man tvungen man gifta sig. För att kunna gifta sig måste man ha en ordentlig anställning och för att bli anställd måste man ha en utbildning. Så det blev aktuellt först när man var i 30-årsåldern.
Professorskan Ann Margret Holmgren, som tillhörde stadens radikala kretsar, ordnade vad hon kallade familjeaftnar, där borgardöttrar från Uppsala kunde träffa manliga studenter under några år på 1880-talet. Men så kom sedlighetsdebatten 1887.
– En anonym skribent i tidningen Fyris gick till ett fruktansvärt personangrepp mot Ann Margret Holmgren. Hon blev i princip utpekad som bordellmamma, Uppsalas borgare drog öronen åt sig och familjeaftnarna fick ett abrupt slut.
För många studenter var studentbordellen på Dragarbrunnsgatan 59 det enda alternativ som gavs. Men prostitutionen hade börjat ifrågasättas, kanske inte så mycket av omtanke om de prostituerade kvinnorna som av moraliserande skäl, berättar Carl Frängsmyr.
– När studentbordellen lades ner i början av 1900-talet var orsaken att man skulle anlägga ett nytt regemente i staden och polisen fruktade stora ordningsstörningar när studenter och soldater skulle slåss om platserna i kön.

I stort sett fanns det tre sätt
att finansiera studierna. Det första var att föräldrarna betalade för studietiden. Det andra var stipendier, framförallt genom nationen. Den tredje vägen var att göra studieuppehåll och arbeta som informator åt förmögnas barn. I takt med att fler och fler stipendier inrättades förbättrades studenternas villkor successivt under 1800-talet senare del. Boendet – oftast primitiva inackorderingsrum – var också förhållandevis billigt.
Det kraftigt ökande studentantalet innebar förstås att studenterna kom att rekryteras från bredare samhällsskikt än tidigare, säger Carl Frängsmyr.
– Men under den här tiden var det verkligen inte ett genomsnitt av samhället som studerade – det är det ju inte ens idag.
Hälsoläget var inte det bästa bland 1800-talets Uppsalastudenter. En mängd sjukdomar som idag är lätt botade med en penicillinkur kunde få dödliga följder. Staden drabbades av flera stora koleraepidemier och tuberkulosen var ett gissel under flera decennier. Även den psykiska miljön var ansträngande för många. Självmord tycks ha varit vanligt.
– I lokaltidningarna från den här tiden kan man ganska ofta läsa om studenter som har dränkt sig i Fyrisån eller hängt sig på studentrummet.
Nationernas betydelse för studentlivet sträckte sig faktiskt ända in i döden, berättar Carl Frängsmyr.
– En av förstekuratorernas uppgifter var att organisera begravningar och se till att de efterlevande fick den dödes tillhörigheter hemskickade. Innan järnvägen hade byggts ut i hela landet var det förknippat med stora praktiska bekymmer. Inte minst av hygieniska skäl var det ofta ogörligt att transportera de avlidna till deras hemsocknar. Därför spelade nationsgravarna en viktig roll. Man var en del av nationens gemenskap och det var också där man fick sin sista vila.