Foto: Veronika SkärlundVissa dör tidigare och det får vi acceptera. Om vi inte förstår att det är så, så lever vi lite mindre, menar David Eberhard, överläkare i psykiatri, som snart föreläser i Uppsala.

Vill förmedla ett kritiskt perspektiv

Ju mer trygghet vi har, desto mer trygghet söker vi – eftersom vi känner oss allt otryggare. Det menar David Eberhard, överläkare i psykiatri, som föreläser i Uppsala i samband med Psykologidagen den 21 april.

PSYKOLOGIDAGEN
Psykologidagen ordnas
årligen av studenter på psykologprogrammet, med syfte att skapa bättre arbetslivsanknytning i utbildningen.
I år hålls Psykologidagen på Blåsenhus den 21/4. 
På programmet står bland annat föreläsningar med KBT-specialisten Anna Kåver och idrottspsykologen Göran Kenttä.
Den 18 april håller David Eberhard ett föredrag på temat trygghetsnarkomani, som en uppvärmning inför dagen. 

Enligt David Eberhard har känslan av inre trygghet mycket lite att göra med hur ombonad världen är. 
– I vissa fall ger det en lägre trygghet, säger han. 
Han förklarar med ett exempel: fler poliser på gatorna kan göra att vi känner oss mer otrygga eftersom det signalerar att det finns ett behov av dem.
– Vi bor i ett av historiens tryggaste länder, men ändå känner vi oss inte trygga. 

Det här är en av grundteserna i David Eberhards bok ”I trygghetsnarkomanernas land” som kom 2006. Han  menar att det har skett en förändring i samhället, idag ska vi skyddas mot allt som kan vara farligt, om det så är rökande bordsgrannar eller terrorister. 
– Statistiskt sett måste vi leva i 13 miljoner år för att bli mördade, eller flyga varje dag i 20 000 år innan vi är med om en flygolycka. För att utsättas för en terroristattack handlar det om miljoner år. 
Det händer inte fler olyckor eller brott idag än tidigare, skillnaden är att vi får höra talas om dem, även om de händer på avlägsna platser. 
– Men vi får ju reda på dem just för att de är ovanliga händelser, nyheter.
Sedan han skrev boken ”I trygghetsnarkomanernas land” så går det inte en dag utan att David Eberhard ser exempel på varningar mot sådant som ses som farligt – i media eller i samhället i allmänhet. Han ställer sig frågande till larm och effekterna av dem. Oftast är risken att drabbas ganska liten, så att någonting är farligt behöver inte betyda att vi nödvändigtvis ska sluta med det. 
– Risken att drabbas av oralcancer är till exempel statistiskt sett större om man ofta har oralsex. Det kan vara viktigt för forskningen, men behöver inte betyda att vi ska förändra vårt beteende, förklarar han. 
Han föreläser gärna för studenter och anser att det är extra viktigt att unga människor förstår de här sambanden, både för deras egen och för samhällets skull, eftersom det i framtiden kommer att vara de som förmedlar forskningen.  

När han skrev sin bok om trygghetsnarkomani trodde David Eberhard att han skulle få alla åttiotalister emot sig. Han skriver bland annat om att allt fler unga söker psykiatrisk hjälp för problem ”som egentligen är en del av livet”. Det kan till exempel handla om någon som mår dåligt efter att en flick- eller pojkvän har gjort slut. David Eberhard har en egen teori om varför det är så:  
– De som är födda i mitten av 70-talet är den första generationen vars föräldrar hade en relativt trygg uppväxt. 
Tanken är att de som själva haft en trygg uppväxt vill skydda sina egna barn från alla möjliga faror, bara för att det går att göra det, medan tidigare generationer fick göra lite som de ville. Själv cyklade han ofta längs den hårt trafikerade vägen mellan Lund och Åkarp, hans två uppväxtorter när han var liten. 
– Om jag försöker uppfostra mina barn så idag så går det inte – man får 800 föräldrar emot sig.
Men den väntade reaktionen från 80-talisterna kom aldrig. 
– Kanske är det som Hegel säger – att det kommer en tes och sedan en antites. Det kommer nog en liten backlash på det här med curlingbeteendet, säger han.

Sedan boken kom ut har David Eberhard blivit kallad både besserwisser och provokatör. Han uttrycker ofta åsikter som inte går hem hos alla – om han tycker något så säger han det.
– Fast det är klart att jag inte vill bli kallad för besserwisser, det är ju ett skällsord. Jag tror att de som känner mig tycker att jag är ganska benägen att ändra mig i vissa sammanhang. 
Att bli kallad provokatör uppskattar han inte alls – ”jag har inget syfte att provocera” – däremot håller han med om att han ofta intar en provocerande ställning. 
– Jag försöker ge perspektiv på det som sägs i debatten, säger han.
Som när han nyligen twittrade att det är fel att prata om facebookberoende, något som fick andra skribenter att hävda att han är arrogant mot sina patienter. På sin blogg försvarade han sig mot anklagelserna och skrev att hans ståndpunkt istället är ett tecken på motsatsen. 
– Jag kan rätt mycket om beroende och kan säga att för det första så är termen väldigt vansklig. Alkoholberoende är inte det samma som nikotinberoende, eller kokainberoende för den delen.
Han menar att om man dessutom blandar in spelberoende, datorberoende – och så nu då facebookberoende – så börjar man tappa bort vad det är man pratar om. 
– Grunden för synen på beroende kommer från alkoholberoende, säger han och förklarar att det är svårt att rent biologiskt påvisa någon form av nikotinberoende, i så fall är sockerberoende en bättre term. 
– Ändå har människor svårt att sluta röka. 
Delvis beror det på att det är ett beteende som är socialt accepterat, precis på samma sätt som facebook. David Eberhard menar att många har svårt att sluta vara aktiva på sidan helt enkelt för att de inte vill sluta med det. Och genom att säga att man är beroende så ger man sig själv carte blanche – det går inte att göra någonting åt det. 
– Om man säger till någon ”om du inte slutar att kolla på facebook så dör du”. Hur många tror du slutar då?