Oöverträffad i sin genre

Kling klingeliklang, / Jag vill ta mig en tjang. Erik Ofvandahl är ännu känd som en av landets sämsta poeter men främsta pekoralister. På hans konditori fikade storheter som Karin Boye och Hjalmar Bergman, men själv fick han inte deras poetiska erkännande.

Jerry Lasota

Hans liv kunde ha börjat bättre. Han föddes 1848 bland fattiga småbrukare, under namnet Erik Andersson, eller Ersson eller Eriksson, källorna går isär. Han blev tidigt föräldralös och auktionerades bort av fattigvården till byn Ovandal i Dalarna. Han fann sig dock inte tillrätta vid plogen utan flyttade vid 23 års ålder till Uppsala som sockerbagaregesäll. Efter ett kort mellanspel som konditor i Sala återvände han till Uppsala för att öppna ett Konditori och Damkafé. Damkafé eftersom fiket enligt honom själv var så rangerat att Damer och Herrar trivas gott. Inrättningen flyttades två år senare till den nuvarande adressen på Sysslomansgatan, under namnet Café Dahlia.
Men även om hans tryfflar senare skulle bli berömda, var det framför allt lyriken som var hans passion. En vän hade lärt honom läsa, och när han en dag under sin lärlingstid skickades ned i källaren för att kavla smördeg, började han dikta själv:

Till bestraffning jag nedträder
Uti detta källarvalv.
Och min syndadräkt avkläder.
Gammal snart half sekel half.

Redan från början verkar han ha haft ett självförtroende som inte gick av för hackor, trots omgivningens åsikter:

Samtiden må mig nu döma
Med godtycklighet,
Framtiden skall ej mig glömma
Det jag säkert vet.

Den inspirerade konditorn umgicks mycket i studentkretsar, han blev bland annat medlem i den radikala studentföreningen Verdandi. Med liv och lust spred han sina idéer och han började också föreläsa på Verdandis möten. 1891 debuterade han i bokform med den egenutgivna Hymn åt studentföreningen Verdandi samt en sång om dygden. Eftersom han själv ansåg att han bäst förstod sin egen poesi, skickade han med egenhändigt skrivna recensioner till tidningarna.
Mycket riktigt var det få som förstod hans poesi. Det är väl dokumenterat hur flera av hans poesiuppläsningar havererade i skrattkaskader. Särskilt på den tiden, då man var hårt fixerad vid vad som var bra och dåligt, fann man munterhet i hans bombastiskt högstämda stil, tillkämpade metrik och nödrim. Kanske fanns det hos det dåtida Uppsalas akademiker en extra stark vilja att driva med en självlärd som försökte vara lika god som dem själva.
Men även om skrattsalvorna ljungade omkring hans uppriktigt ambitiösa poesi, fortsatte han att ge ut den på egen bekostnad. Hur han själv egentligen såg på sin situation som missförstådd poet är svårt att säga. Kanske tog han till sig skrattet som åtminstone ett bevis på uppskattning, även om det inte var den avsedda sorten. På titelbladet till Tal vid Verdandi-diskussionerna 1889 - 1899 finns ett svärd prytt med orden: Omedveten satir! Själf-ironi! Han gjorde emellanåt egna referat av sina föreläsningar och även om han verkar ha haft ögonblick av bitterhet, pekar referaten på att han på sätt och viss tycks ha njutit av den munterhet han oavsiktligt framkallade.
Han umgicks mycket med studenter som var aktiva i Uppsala studentkår. De hjälpte gärna till med rimmandet och det är med värme som han minns denna diktargemenskap:

De stunder jag sålunda av denna anledning haft tillsammans med studentkårens pampar äro för mig angenäma minnen; det var visserligen jag som fick öppna buffeten med 75-gradiga läskedrycker, men roligt hade jag. O, Ni av hela civilisationen älskade Uppsala studenter! Tack för alla kära minnen! Jag önskade vara ung för att så mycket längre få njuta därav. De som varit elaka mot mig kommer framtiden att ursäkta, emedan större män än De varit elakare mot större andar än jag.

Som konditor hade han större framgång än som poet. Mellan dikterna skapade han bakverk som Linnébakelsen, Vårbakelsen och Studentskan (den sistnämnda cyniskt nog oskyldigt grön utanpå men svart inuti). Han bidade sin tid och lät konditoriet bekosta publikationer som Opera i Menniskobröstet, Sagodikt och Blick och tanke. 1901, vid fyllda 50 år, bytte han av okänd anledning namn till Ofvandahl - och fiket förvandlades till Ofvandahls hovkonditori.
Där bakade han sina sötsaker fram till 1939, då två av hans döttrar tog över (han fick sammanlagt sju barn). 1948 firade han sin hundraårsdag och hyllades i radio med en dikt av Birger Sjöberg. När börjar applåderna? ska ha varit det första han sa när han vaknade på morgonen den dagen. Ett år senare dog han. Kanske blev Birger Sjöbergs dikt sann:

I himlens klara sal,
Där goda tankar blomma,
Jag och konditor Ofvandahl
Få vila bland de fromma.

Och även om det finns formella klumpigheter i den Ofvandahlska poesin, är det lätt att förstå Sjöbergs medkänsla. Genom hans dikter får man bilden av en man med starkt rättspatos, socialt engagemang och barnasinnet i behåll. Egenskaper som definitivt uppskattas mer idag än under hans tid.
Dessutom, kan man argumentera, finns inget objektivt omdöme när det gäller poesi: bra eller dåligt är helt upp till tidsandan att avgöra. Kanske har tiden bara ännu inte hunnit ikapp honom. Eller så kan man se det så här: att skriva pekoral är inte alls samma sak som att bara skriva dålig eller intetsägande poesi. Det krävs någonting visst, någonting direkt och omedvetet men alldeles tydligt inspirerat.
Kort sagt: att skriva pekoral är också det en talang. Och inom denna genre räknas Ofvandahl helt klart till Sveriges största.

Omedveten satir! Själf-ironi!

Erik Ofvandahl, framtiden minns dig.