Foto: Klara Klintbo SkiljeAnwar Hossain är åtalad för ett mord i Bangladesh 2009, trots att han inte har lämnat Sverige på sex år.

Åtalad och redan dömd till döden

Medan många journalister i Bangladesh går med på att ljuga en aning för att slippa förföljelser håller den före detta Uppsalastudenten Anwar Hossain fast vid sin sanningssträvan. Sedan sex år befinner han sig i Sverige. Nu står han åtalad för ett mord som begicks i Bangladesh 2009. Regimen sträcker sina blodbefläckade fingrar efter honom från andra sidan jorden.

WEBBPLATSER

Anwar Hossains blogg:
myopenvoice.net

Sajten om utomrättsliga avrättningar:
extrajudicialkilling.info

Det är en synbart  nedstämd man som kommer ut från ett klassrum på Journalisthögskolan i Stockholm. Ryggsäcken verkar tynga ner honom så att han nästan inte orkar gå. Omkring honom flänger högljudda journaliststudenter runt i korridorerna. Kontrasten mot den tärda mannen med ryggsäcken är påtaglig.
I slutet av september i år fick Anwar Hossain ett telefonsamtal från sin mamma, som bor kvar i hans barndomshem i Bangladesh. Hon var orolig eftersom civilpoliser varit på besök och frågat efter Anwar.
– Polisen vet att jag är i Sverige men de låtsas att de inte vet det, säger han. De hade med sig en arresteringsorder som var ämnad för mig.
Arresteringsordern gäller ett mord på en politiker i Bangladesh i september 2009. Anwar har redan tidigare i år fått besked om att han åtalas för mordet, men nu står det klart att fallet har tagits upp i domstol. Åtalet är egendomligt eftersom Anwar under de senaste sex åren inte har lämnat svensk mark.
– Det är bara att ta en titt i mitt pass så ser man att det inte kan ha varit jag, säger han. Men jag är hundra procent säker på att jag inte kommer få möjlighet att bevisa att jag är oskyldig.
Anwar känner sig illa till mods eftersom han vet vad åtalet egentligen handlar om. Han har nämligen specialiserat sig på den bangladeshiska regeringens metoder för att komma åt oliktänkande. Sedan ett år tillbaka driver han en sajt vars enda uppgift är att rapportera om utomrättsliga avrättningar i hemlandet.

För några veckor sedan
fyllde Anwar 34 år. Han har haft pennan i sin hand under merparten av dessa år. Under uppmuntran från sin pappa skrev han redan som sjuåring egna dikter. Året då han fyllde tjugo publicerades han för första gången i en rikstäckande tidning. Artikeln handlade om hur korruptionen, som än idag är mycket utbredd i Bangladesh, sträckte sig från högsta politiska instans ner till universitetsstudenter. Anwar mottog hot från civilpoliser men fortsatte att skriva sanningen istället för de modifikationer av verkligheten som föreslogs honom. Som en konsekvens av denna orubblighet blev han så småningom uppsökt av en student anlitad av säkerhetstjänsten som riktade en pistol mot hans bröstkorg. Anwar hade förberett sig för situationen och mötte mannens blick med ögon som lugnt försökte signalera ”Skjut inte”. Det fungerade någorlunda. Mannen sänkte sitt vapen och sköt Anwar i benet istället.
Efter den incidenten började Anwar flytta runt i landet för att undvika förföljelser. Men han kom inte undan.
– Säkerhetsstyrkan i Bangladesh har en örns skarpa blick, säger Anwar. Det går inte att gömma sig särskilt länge. Varje gång de hittade mig sa jag: ”Okej, jag ska sluta skriva”. Fast det gjorde jag aldrig.
Efter några år var Anwar utmattad av sitt liv som internflykting. Han ville lära sig nya sätt att nå ut journalistiskt och hade hört att Sverige var ett av de länder som hamnade högst i internationella pressfrihetsmätningar. Han hade turen att bli utvald till kursen ”Global Online Journalism” på Stockholms universitet. Anwar lämnade sin mamma i Bangladesh med en tanke om att snart återvända med nya journalistiska vapen. 
När kursen på Journalisthögskolan närmade sig sitt slut hörde Anwar talas om en ettårig utbildning i ”International Media and Communication” på Uppsala universitet. Han blev antagen och omedelbart förtjust i den nya staden.
– Uppsala är den bästa staden i Sverige, säger han. Om du vill ha tystnad så får du det, och om du vill se människor kan du göra det. Uppsala påminner om min hemstad i Bangladesh. Dessutom var utbildningen av högsta kvalitet!
Med hjälp av de nya teknikerna som Anwar lärde sig startade han en egen blogg. När den bangladeshiska regeringen i februari 2009 stängde ner Youtube kunde internetanvändare hitta politiskt känsliga inspelningar på hans blogg istället.
– Besöken på min sida ökade drastiskt under den perioden, säger han. Då känner man verkligen att det man gör har en funktion att fylla.
Sex år efter att Anwar lämnade Bangladesh sitter han i ett grupprum på Journalisthögskolan. Han vågar inte längre åka tillbaka hem. Regimen ser allt och hör allt. Med mordåtalet på sig hyser Anwar inga tvivel om att det är ute med honom om han återvänder.
– De kommer att plocka mig direkt på flygplatsen, säger han.

I Bangladesh finns sedan 2004 en paramilitär styrka, Rapid Action Battalion (RAB). Den har gjort sig känd för sin brutala hantering av regimkritiker. RAB använder sig av en metod som innebär att de först hittar på ett fejkat åtal mot personen de är ute efter och sedan arresterar honom/henne på dessa grunder. Därefter torteras personen och uppmanas till att lägga ner sin misshagliga verksamhet. Om personen är svårövertalad utför RAB en utomrättslig avrättning. Avrättningen förklaras i efterhand med att den åtalade försökte rymma, och att hans/hennes kompanjoner som var på plats för att hjälpa till hamnade i eldstrid med säkerhetsstyrkan. Den åtalade råkade i tumultet som uppstod träffas av ett dödligt skott. Fenomenet är känt som ”cross-fire killings”. En uppmaning till regeringen om att undersöka RAB:s förfaranden kom redan 2006, i rapporten ”Judge, Jury and Executioner” från Human Rights Watch, men inga steg i den riktningen har tagits.
Mordåtalet mot Anwar är enligt honom själv det första steget i en sådan kedja av händelser. Han tror att han uppfattas som besvärlig för den bangladeshiska regeringen. Han driver sajten om utomrättsliga avrättningar och har en frispråkig blogg. I höstas när Ban Ki-Moon gästade Uppsala var Anwar på plats med ett plakat där det stod ”UN stop extra-judicial killing in Bangladesh”. Tilltaget uppmärksammades i 13 tidningar på hemmaplan och den bangladeshiska inrikesministern tvingades hålla ett försvarstal.
I maj i år anordnade Anwar en fotoutställning på Stockholms universitet om utomrättsliga avrättningar i hemlandet. En reporter från Bangladesh som besökte utställningen blev uppringd av den bangladeshiska ambassadören i Sverige, som ställde konstiga frågor om Anwar och utställningen. Det kändes obehagligt tyckte Anwar.
– Regeringen vet var jag är och vad jag gör, säger han.

Det råder inga tvivel om
att bangladeshiska journalister, trots att de har lämnat hemlandet, är av intresse för regimen. Enligt Urban Löfqvist från pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser finns det en oerhörd känslighet bland de styrande i Bangladesh för hur de framställs i internationella medier. Han berättar att en exiljournalist som avslöjar människorättsövergrepp i hemlandet, till exempel på en blogg eller en hemsida, kan utsättas för förföljelser även utanför landets gränser.
Intresset för Anwar från regimens sida är dock först och främst ett tecken på att det är säkrast för honom att inte återvända hem. Anwar har sökt asyl i Sverige, men fått avslag. Migrationsverket har inte tagit med mordanklagelserna i bedömningen eftersom de aktuella dokumenten inte anses vara värda en översättning. Detta på grund av att: ”...det förekommer ett mycket stort antal falska handlingar i Bangladesh. Mot bakgrund av detta anser Migrationsverket att handlingarnas bevisvärde är lågt.”
– Men jag är glad att Sverige har hållit mig vid liv såhär länge i alla fall, säger Anwar.
Anwar hostar till rejält men får snabbt nya krafter och börjar berätta om sin sajt som han beskriver som en ”fästning”. Han verkar ständigt få ny styrka till att arbeta för det han tror på. Även om arbetet innebär att han, som enligt egen utsaga bara har sin mamma, enbart får ha henne gråtande av oro på en raspig telefonlinje. Hans ögon flammar till när jag ifrågasätter hans uthållighet. Han säger att han uppfattar de andra, de som faller för lögnens lockelser, som konstiga.
– Hur skulle jag INTE kunna fortsätta? säger han. Tänk dig hur det skulle kännas att föras bort med en ögonbindel för ögonen, ett tygstycke i munnen och händerna ihopbundna, och sedan knuffas ner på knä och höra hur ett vapen osäkras intill dig? Vem ska stå upp för dessa människor som inte längre har en egen röst? Bara vi journalister kan göra det.
Regeringen i Bangladesh har sedan maktskiftet förra året ett jämförelsevis gott rykte internationellt. De styrande kallar sig Awamiförbundet och de gick till val med löften om att de utomrättsliga avrättningarna skulle upphöra. Anwar ser det som sin uppgift att få världen att förstå att detta inte har skett. Hans sajt har de senaste tre veckorna rapporterat om sex nya mord.
– Det är politiker i opposition som dödas, säger Anwar med en tydlig klump i halsen. Jag kan inte förklara hur människor fortsätter att mördas. Utan rättvisa.