Foto: Hanna StrandbergMoa Henriët läser kinesiska och drömmer om att öppna en tesalong.

Hon lever i fel kropp

Moa Henriët är tjugo och pluggar kinesiska på Uppsala universitet. Som öppet transsexuell får hon ofta obehagliga frågor från främlingar – nyfikenheten är i sig negativ.

VILL DU VETA MER?

Följande sajter innehåller matnyttig information: transformering.se, rfsl.se och hbtqstudenterna.se.

Som student kan du vända dig till Uppsala universitets jämställdhetshandläggare eller till kårens jämlikhetsansvarige för stöd och råd. I universitetets nya jämställdhetsplan ingår att genomlysa universitetets hantering av personuppgifter när anställd eller student genomgår byte av juridiskt kön. Studenter som ska genomgå könskorrigering uppmanas att vänta med att hämta ut sitt examensbevis.

Moa pluggar, jobbar extra i baren på Uplands, går på gasquer, hänger med kompisarna, myser med flickvännen och spelar mahjong. Hon är som vilken student som helst, förutom en sak – sedan de tidiga tonåren har hon funderat fram och tillbaka över sin könsidentitet. Det har tagit tid för henne att våga leva öppet som kvinna. För ett halvår sedan bytte hon namn och skaffade sig ett nytt pass. I samma veva blev hon Moa på facebook för att visa alla vänner och bekanta att hon menar allvar.
– När jag skrev min statusuppdatering fick jag en del frågor som var jobbiga, men facebook har verkligen hjälpt mig att få folk att förstå att det här är på riktigt.
Det händer dock fortfarande att bekanta säger fel, vilket hon tycker är jobbigt – särskilt när de hamnar i försvarsposition.
– Man behöver inte göra en stor grej av det, jag om någon vet att det är svårt. Det räcker med att de ändrar till Moa och visar att de är medvetna om att de sagt fel, det blir bara värre när de försöker förklara sig.
Flera av hennes bekanta har fortfarande kvar hennes gamla namn i telefonen, och vissa har sagt att de inte tänker byta. Hon kan heller inte lämna sitt gamla namn bakom sig som student vid Uppsala universitet, då det inte går att ändra inloggningsuppgifterna eller mejladressen.
– Alla lärare jag har kommer att se mitt gamla förnamn, det blir som att tvångsoutas gång på gång och det känns jättejobbigt.

Bland kurskamraterna på kinesiskan känner alla till hennes tidigare identitet då hon läst med samma personer i tre terminer. Bytet av namn och pronomen har gått över förväntan enligt Moa, eftersom gruppen på 12 personer hunnit blir ganska sammansvetsad. I veckan åker de till Peking för en utbytestermin, något hon sett fram emot länge.
– Jag har alltid velat lära mig kinesiska, från de första kung fu-filmerna jag såg när jag var liten till att jag är jätteintresserad av te och vill jobba med det. Jag skulle vilja öppna en tesalong i framtiden. Te kan vara så mycket mer än bara det mysiga i att krypa upp med en kopp i soffan.
Känslorna inför Kinaresan är trots förväntningarna tudelade, främst på grund av att hon kommer att vara ifrån flickvännen i fem månader, men också på grund av att hon är transtjej. Synen på transsexuella är inte den bästa, Moa berättar att det är vanligt att transpersoner arresteras eftersom de antas prostituera sig för att ha råd med hormonpreparat och liknande. Som utlänning kommer hon förmodligen undan sådana misstankar, men hon är ändå orolig.
– Jag har inte pratat med mina lärare alls om den här oron, jag antar att det ligger på mitt bord att ta upp det, men jag har inte velat sticka ut för mycket. Jag hade gärna fått veta mer om hur det är i Kina och lärarna är väl de som vet mest om hur det fungerar, men jag har inte vågat.
Hon har varit relativt förskonad från fördomar i universitetsmiljön, men menar att det främst beror på att hon valt att censurera sig själv.
– Om någon på expeditionen använder fel pronomen så låter jag det passera. Det handlar lite om att jag är konflikträdd, men det är också en överlevnadsstrategi.

Det är framför allt när hon träffar människor
i en avslappnad, privat miljö som hon stöter på fördomar, till exempel i nationsvärlden. Som klubbverkare på Uplands möttes hon av en del tråkiga attityder när hon kom ut som Moa.
– Vissa, framför allt obetänksamma killar, kunde säga saker som ”Det ser ut som att någon har lekt docka med dig.” eller ”Vad har du gjort i ansiktet?”. En del tror att ”Det gör ’han’ bara för att provocera”. Det värsta som har hänt var när jag var ute med mina kompisar på Smålands, vi stod i garderoben och då var det en kille som hörde mig prata och kom fram och sa ”Shit – jag hade aldrig vetat att du var snubbe om du inte hade pratat – är du kille eller tjej va?”, sen tog han mig mellan benen och utropade ”Jag hade rätt, du är ju snubbe!” – då ville jag bara försvinna. Vakterna gjorde ingenting.
Frågor som ”Hur ser dina blygdläppar/din kuk ut?” är något de flesta människor skulle bli upprörda över, men det är frågor Moa får med jämna mellanrum. Hon berättar att det finns två typer av personer med jobbiga attityder; de som inte vill använda pronomenet ”hon”, utan istället konsekvent använder sig av hennes namn, och de som vill visa att de inte tycker att det är någon stor grej, som pratar extra mycket om hennes transidentitet och därmed gör en stor grej av det istället för att vara som de är mot alla andra. De flesta förhåller sig ändå avslappnat till hennes identitet, vilket hon är tacksam för i och med att hon har svårt att säga ifrån. Istället nickar hon och blir tyst, visar inte hur smärtsamt hon tycker att det är.
– Nyfikenheten är väldigt påträngande och i sig något negativt. Varför är min könsidentitet en nagel i ögat på folk, det funderar jag ofta över. Kanske för att vi inte syns i så många sammanhang – det man vet om transpersoner är det man sett i filmer, framför allt komedier. Antingen är de väldigt deprimerade eller så finns de där som något slags comic relief. Frågan ”Är du kille eller tjej förresten?” är väldigt respektlös att ställa. Den är jobbig för alla människor oavsett hur vi identifierar oss.

Moa skulle önska
att folk ville tänka till en extra gång innan de ställer frågor som kan vara kränkande, gärna läsa på lite, istället för att bara urskiljningslöst ställa de frågor som dyker upp i huvudet. Men även om omgivningens förutfattade meningar ofta skadar henne mer än hon visar är det ändå de svenska lagarna som smärtar mest. De som säger att man för att få genomgå en könskorrigering ska vara ogift och oförmögen att skaffa barn, vilket innebär att man måste skilja sig om man är gift och att tvångssterilisera sig om man är fertil.
– Jag skulle i alla fall vilja ha möjligheten att spara mina könsceller, som det är idag får man som transsexuell inte skaffa biologiska barn. Det går visserligen att åka till Danmark eller Tyskland, men det är väldigt dyrt.
För att byta juridiskt kön i Sverige måste man genomgå en könskorrigering. Utredningen som föregår operationen pågår i två år, där man måste leva öppet som det andra könet i ett år innan man kan påbörja hormonbehandling. För Moas del innebär det testosteronblockerare och östrogen.
– Jag har varit under utredning sen i oktober och det har fungerat bra hittills, även om frågorna jag får är extremt personliga. Men jag har förstått att det har blivit bättre – det finns inte en typisk transsexuell, vi är alla individer – och det är ett enormt steg i rätt riktning att man börjar förstå det.

I Uppsala bekostar inte landstinget bröstinplantat,
som en del andra landsting gör, men däremot laserbehandling av skäggväxt. För att få hormonbehandling måste man vara arton år, även om man innan dess kan få hormonblockerare som stannar upp puberteten. För Moas del skulle det ha inneburit att hon aldrig behövt gå igenom målbrottet, nu kommer hon istället att behöva gå hos en logoped för att lära sig tala ljusare. Den hormonbehandling hon kommer att få framöver kommer med all sannolikhet att innebära en hel del humörsvängningar, då det blir som att gå igenom en andra pubertet. När kroppen genomgått de önskade förändringarna stabiliseras dock det hela, men hormonerna kommer hon att behöva ta livet ut.
– Jag längtar efter att få påbörja hormonbehandlingen. Skäggväxten kommer inte att försvinna, den måste man laserbehandla bort, men hormonerna gör att brösten växer och att underhudsfettet omfördelas så att man får en mer kvinnlig kropp.
Även inför kirurgin är Moa mer hoppfull än orolig. Det enda hon är rädd för är att hon ska hinna bli så frustrerad innan de två åren är till ända att det ska gå ut över studierna.
– Det jag ser fram emot mest är att kunna ta på mig kläder som sitter bra och som inte avslöjar något jag inte vill avslöja. Att få känna mig tillfreds med min kropp och att kunna gå och träna och simma – något jag inte känner att jag kan göra idag. Jag höll på mycket med simhopp förut och det hade varit kul att ta upp det igen. Bara att kunna följa med folk till gymmet utan att det blir en grej hade varit skönt.