Uppsalas okända underklass

Det är en lugn kväll i Uplands nationspub Svantes källare. Jag hjälper till i baren när en kvinna kommer fram och lite blygt tilltalar mig på bruten engelska:
– Jag skulle så gärna vilja jobba här. Inte för att det är kul eller nåt sånt, utan bara för pengarnas skull. Jag har ingen annan försörjning. Snälla, kan du ge mig jobb?
Hon berättar för mig att hon har kommit hit från Bangladesh för att plugga, men nu vet hon inte hur hon ska få ihop till sin överlevnad i Sverige, som är mycket dyrare att leva i än hemlandet. Hon går runt till nationerna eftersom hon har hört att man kan få jobb där även om man inte kan svenska.
– Jag kan inte ge dig jobb. Du får prata med 3Q. Men det är många som behöver jobb lika mycket som du, säger jag besvärat.

I nationens pub jobbar man ideellt. I gengäld får man en symbolisk ersättning på 30 kronor i timmen. Så är det åtminstone tänkt. ”Lönen” man får är till för att visa uppskattning för att man lägger ner tid på nationen, förklarar Uplands nations tredje kurator Erik Råberg:
– Det är inte meningen att man ska försörja sig på den. Vi vet att det finns folk som gör det ändå, men vi vet inte vad vi ska göra åt det.
De som försörjer sig på nationsjobb är nästan uteslutande utländska studenter, som inte är berättigade till studiemedel i Sverige. Den typiske pubjobbaren på Uplands är en så kallad freemover-student, som alltså inte är i Sverige på utbyte, utan har sökt till universitetet på egen hand. Han är man, han är masterstudent och han kommer från en fattig del av världen, företrädesvis Sydasien eller Afrika.
– Alla som kommer till mitt kontor och frågar efter jobb är studenter från utlandet, säger pubmästare Jonathan ”Åland” Sharyari.
– Det har faktiskt aldrig hänt att en svensk student kommit och bett mig om jobb. De svenskar som jobbar är bekantas bekanta, folk jag eller någon annan på nationen på ett eller annat sätt har tagit kontakt med själv, fortsätter han.

Varför är det så här? Varför måste så många försörja sig på trettio kronor i timmen?
För att få studera i Sverige måste man ha visum. Det är Migrationsverket som ger ut visum, och för att få ett sådant måste den sökande visa att hon eller han förfogar över minst 7 300 kronor per månad under minst tio månader per år, samt medel för återresan. Det görs med ett så kallat financial statement, som består av ett kontoutdrag. Migrationsverket känner till att det finns studenter som har fått uppehållstillstånd utan att ha sin försörjning tryggad, berättar Karin Flygare på Migrationsverket.
Enligt henne kan banksekretessen i andra länder göra det svårt att kontrollera om den sökandes kontouppgifter är riktiga, och man kan inte veta säkert förrän i efterhand:
– Ibland upptäcker man att någons financial statement var förfalskat, för att de medel som visades upp i samband med ansökan togs ut direkt efter att studenten visat upp sitt kontoutdrag för utlandsmyndigheten. Det har också i vissa fall visat sig att en summa pengar vandrar mellan olika individers konton när det är aktuellt för den sökande att styrka försörjningskravet.
Trots att det är olagligt att lämna falska uppgifter för att få visum sysslar inte Migrationsverket med att jaga folk i efterhand. Universiteten har heller ingen skyldighet att rapportera om de har upptäckt eller misstänker att någon ljugit om att de har försörjning.

Uppsala universitet tar inte på sig något ansvar för de studenter som inte kan försörja sig själva. Det säger Cecilia Arefalk, som är ansvarig för universitetets internationella kansli:
– Om man har fått visum för att komma hit och studera och sen ändå inte har en tryggad försörjning är det ens eget ansvar. Universitetet har inget ansvar att försörja sina studenter, det är upp till var och en som pluggar här att lösa det själv.
Men är det ett problem, tycker ni, att det är många studenter som inte klarar sig ekonomiskt?
– Ja det är ett problem, särskilt för studenterna själva. Men det är inte universitetets sak att lösa problemet.
Det är många som har det svårt, det vittnar både freemover-studenterna själva och de nationsanställda om. Tredjekuratorerna och pubmästarna, alltså de nationsanställda som har personal- och rekryteringsansvar, får under sin ämbetsperiod höra åtskilliga berättelser om hyra som inte kan betalas och familjer som inte kan försörjas.
– Det är jobbigt att så många är så desperata. Jag ser medvetet till att inte ge de jobbsökande tillfälle att berätta förtvivlade historier för mig, för det försätter mig bara i en jobbig situation med problem jag inte kan lösa, säger Åland Sharyari.
Men trots att situationen är svår och det är tajt ekonomiskt för så många utländska studenter, klarar sig de flesta ändå hjälpligt. Landsmän tar hand om varandra. Om det ändå skulle bli en akut kris finns möjligheten att få ekonomiskt stöd från socialtjänsten. Utländska medborgare kan dock till skillnad från svenskar inte få den typen av socialstöd som skulle hjälpa dem med försörjningen under en längre tidsperiod, till exempel genom att delvis täcka kostnader för utgifter som hyra och telefon. Den ekonomiska hjälp de är berättigade till handlar om att vid ett enstaka tillfälle rädda dem ur en akut pengamässig nödsituation. Det är emellertid mycket ovanligt att någon söker den typen av stöd, berättar Karin Mansikka på mottagningsenheten för socialbidrag i Uppsala kommun.

Det är med andra ord många som har det knappt om pengar och hjälpen de kan hoppas på är den från vänliga medmänniskor. Ingen, utom de själva, har ansvar för att de överlever ekonomiskt i Sverige, så när de inte längre klarar sig är de utlämnade till omgivningens goda vilja. Hur löser man en sådan situation?
Det enda av de politiska ungdomsförbunden i Uppsala jag fått tag i som har ett konkret förslag till lösning på problemet med de fattiga utländska studenterna, är SSU:
– Staten och universitetet borde ha ett större ansvar att försörja studenterna, och ett system för studiemedel även till utländska studenter borde kunna utarbetas, tycker distriktsordförande Mattias Kristenson.
Bland de andra partierna tror man snarast att den egna ideologin skulle lösa problemet automatiskt om den tillämpades: Enligt Ung vänster bottnar problemet i det kapitalistiska systemet som utgår från att marknaden ska pressa ner lönerna för att företagen ska kunna göra vinster, vilket drabbar arbetarna med sämst förutsättningar hårdast. Liberala ungdomsförbundet å sin sida anser att problemet är den svenska arbetsmarknaden med sina alltför höga ingångslöner och stela, diskriminerande arbetsrätt. Ytterligare liberalisering skulle gynna utlandsfödda.

Det ser rätt mörkt ut alltså; ingen har ansvar för de utländska studenternas problem, ingen har en lösning på det. Kännedomen om att det existerar är liten. Ingen höjdare, men vet man åtminstone vad som väntar när man bestämmer sig för att flytta till Sverige och plugga?
– Jag var mycket väl medveten om vad jag gav mig in på och hur jobbigt det skulle bli ekonomiskt när jag flyttade hit, säger Obaidul Hoque, freemover från Bangladesh och tillika pubvärd på Uplands.
– Kåren har en riktigt bra hemsida där det förklaras noga vad det kostar att bo i Uppsala och så. Jag visste redan från början när jag kom hit att jag skulle bli tvungen att jobba för att överleva, och att det skulle vara svårt att hitta jobb i Sverige. Sen sköt jag förstås upp det så länge jag bara kunde, men nu har jag försörjt mig på nationsjobb ett tag.
Uppsala studentkår gör sitt bästa för att informera studenter om vad de har att vänta sig när de kommer till Sverige, och man väcker ibland även frågan om internationella studenters svåra ekonomiska situation hos universitetet. Det berättade Karin Nordlund, vice kårordförande med studiesocialt ansvar.
– Och nyligen gjorde KK (kuratorskonventet, samarbetsorganet för alla studentnationer i Uppsala) en satsning på att informera om nationsjobben. Man tryckte upp en broschyr som talade om att man bara hade chans till nationsjobb, inte rätt till det.

Ungefär tre fjärdedelar av dem som jobbar i puben på Uplands är studenter från utlandet, men av klubbverkarna är tre fjärdedelar istället svenskar. Även på de flesta andra nationer är det vanligt att utländska studenter jobbar i verksamheterna, men totalt är mindre än en femtedel av Uppsalanationernas klubbverkare utländska studenter, och av dem tillhör endast två personer kategorin icke-västerländska freemoverstudenter. Vad beror denna snedfördelning på? Jag frågar Obaidul, en av de två utländska studenter som är klubbverkare denna termin.
När du började jobba på Uplands, hur blev du mottagen av klubbverkarna och dem som var äldre på jobbet – jag menar, blev du uppmuntrad att prova på nya arbetsuppgifter och så?
– Nej, inte direkt. Jag fick visserligen börja jobba i baren efter ett tag som serveringspersonal, men det tror jag mest beror på att den dåvarande pubmästaren trodde att jag var brittisk.
Hur var det?
– Det var roligare att jobba i baren. Senare insåg jag att andra såg det som ett avancemang också, men det var aldrig något jag själv tänkte på innan. Samma sak när jag blev pubvärd – jag såg det som ett annat jobb bara, och det var inte förrän senare jag märkte att omgivningen betraktade det som ett steg uppåt i hierarkin.
Tror du att det är någon skillnad på vilket stöd man får som nykomling beroende på om man är från Sverige eller utlandet?
– Ja, jag har intrycket att svenska, eller egentligen västerländska, studenter blir välkomnade på ett helt annat sätt än freemoverstudenterna från Asien och Afrika. Men det är ju många av freemoverstudenterna som jobbar för pengarnas skull, och då vill man inte bli klubbverkare eftersom det innebär mer jobb för mindre lön.
– Det jag framför allt stör mig på är skillnaden i tonläge när man pratar med svenska respektive utländska studenter. Jag säger inte att alla alltid gör en skillnad, men man märker tydligt en tendens att folk beter sig lite mer otåligt, lite mindre kamratligt mot folk som inte pratar svenska. Sättet en del personer beter sig på gör att typ alla i personalen blir obekväma och kanske inte ens vill jobba med dem mer.
Förutom det, trivs du här? Du jobbar ju ändå väldigt mycket här, menar jag.
– I stort sett trivs jag. Uplands är det enda stället i Sverige, förutom min lägenhet då, där jag känner mig hemma. Jag har många vänner här.
– De flesta dagar är bra dagar. Man jobbar på nationen och är nöjd med det. Men ibland slås man av den stora desperationen. Till exempel, när man går hem klockan fyra på morgonen efter att ha jobbat hela natten och det börjar ljusna ute, då kan tankarna komma: Allt jag vill göra, allt jag skulle kunna uppnå med mina studier, det kommer jag aldrig att kunna göra. För jag försörjer mig på att jobba för trettio kronor i timmen och det betyder att jag måste jobba jämt. Studierna blir lidande.
– Och ibland ser man folk gå på gask. Utstyrda i fina kläder äter de fin middag och tanken slår en: Vem är det som betalar för det här spektaklet? Är det vi som jobbar som betalar med våra arbetstimmar?
Men det handlar ju ändå om frivilligt arbete.
– Ja, visst gör det det. Det finns åtminstone element av frivillighet i det, och jag vet att man noga poängterar från nationens håll att det är ideellt arbete vi utför i puben. Men ärligt talat, om jag ville volontärarbeta skulle jag väl kunna göra nåt bättre än att hälla upp öl åt folk?

nbsp;