Foto: Roberto GuerraOrdleken: skuldsatt upp till pungkulorna – staten var har du hållit hus? syftar på att många studenter hamnar hos kronofogden efter studiernas avslutande, då räntorna är så pass höga att det inte är möjligt att betala av studieskulden med de löner som ges. Skylten till höger är felstavad för att visa att man inte är nöjd med utbildningssystemet – färdiga studenter kan inte ens stava.

De protesterar för att nästa generation ska få en god utbildning

Studentprotesterna i Chile har nu pågått i över ett halvår och undervisningen vid landets universitet står still sedan läsåret drog igång i april. Regeringen lyssnar inte, men studenterna vägrar att ge upp sin dröm om en avgiftsfri utbildning.

Foto: Roberto GuerraSom ett dåligt skämt – så beskriver studenterna i Chile det chilenska utbildningssystemet.

Foto: Roberto GuerraStudenterna har fått folkets stöd och många samlas för att protestera.

Foto: Roberto GuerraStudenterna ordnar begravningståg för det chilenska utbildningssystemet.

Foto: Roberto GuerraVakna! Ut på gatan och protestera, uppmanar affischen de förbipasserande.

Foto: Roberto GuerraStudenter kastar färg på poliserna som kör runt i Skunken – den bil från vilken tårgasbomber avfyras mot demonstranterna. Anledningen: poliserna måste själva betala för sina uniformer.

Foto: Roberto GuerraKravallpoliser förbereder sig för att avbryta demonstrationerna.

Foto: Hanna StrandbergUppsalastudenten David Miranda har rötterna i Chile. I somras deltog han själv i protesterna i Santiago, nu följer han utvecklingen via sin familj.

Utbildningssystemet i Chile reformerades 1981 under Pinochets tid vid makten. Från att ha varit statligt styrda blev majoriteten av landets skolor kommunala, med resultatet att de fick betydligt sämre ekonomi. Uppsalastudenten David Miranda är född och uppvuxen i Uppsala, men gick i högstadiet, gymnasiet och på universitetet i Chile, då hans föräldrar återvände dit efter militärdiktaturens fall 1990.
– De offentliga skolorna där vem som helst kunde gå började falla sönder, så man införde privata skolor och statligt subventionerade varianter. Problemet med båda dessa former är att man utesluter de elever som inte har råd att betala studieavgifterna.
De statliga resurserna fördelas mellan de kommunala skolorna och de statligt subventionerade, som även kan räkna in elevernas avgifter i sin budget.
– Det står i Chiles konstitution att staten måste garantera en god utbildning för alla, men vid överskott går pengarna direkt ner i fickorna på de som äger skolorna, istället för tillbaka in i undervisningen. Om man kan tjäna pengar på utbildning så slutar själva utbildningen att vara det viktiga – profiten blir viktigare.

Dagens studentprotester har sin upprinnelse i Pingvinernas revolution 2006, då grundskole- och gymnasieelever på allvar började protestera mot skolsystemet och korruptionen som gör att pengarna försvinner bort från skolorna. Att revolutionen kallades pingvinernas beror på att eleverna i Chile bär skoluniform. De universitetsstudenter som idag demonstrerar runt om i landet är i många fall de elever som protesterade 2006.

– Fram till 1981 fanns det två stora statliga universitet med klara regler och en tydlig organisation. Men Pinochet bröt upp dessa i 16 mindre lärosäten, där vart och ett av egen kraft skulle gå runt ekonomiskt. Utbildningsavgifter infördes och man började bedriva forskning i vinstdrivande syfte – allt annat ansågs vara slöseri.

Precis innan Pinochets avgång 1990 infördes ytterligare en utbildningsreform, i vilken man tog ännu ett steg mot att avveckla den offentliga skolan. Trots att Pinochet inte längre satt vid makten skedde inga förändringar på utbildningsområdet under de tjugo år som följde, tvärtom ökade klyftorna mellan rika och fattiga ännu mer.
– När jag började läsa till högskoleingenjör på universitetet i Santiago 1999 låg den lagliga minimilönen på ungefär 2 000 kronor i månaden – min utbildning kostade 2 300 kronor i månaden.
David berättar att det fanns stipendier att söka men att de inte räckte till särskilt många studenter. Utöver stipendierna fanns det även lån att ta, men de täckte bara själva studieavgifterna och inte uppehället för studenterna. Själv var han inte berättigad att söka, då hans föräldrar tillhör den övre medelklassen och stipendier och lån var förbehållna de mest ekonomiskt utsatta.
– Idag är det lättare att få lån, men problemet är att räntorna är absurda. Din studieskuld kan tredubblas under studietiden. För en juriststudent kan skulden öka från 300 000 kronor till 800 000 innan utbildningen är klar, enbart tack vare räntorna. När du ska börja betala tillbaka är det inte ovanligt att månadsavgiften är högre än ingångslönen.

Varje år hamnar ett stort antal före detta studenter hos kronofogden och det är enligt David den främsta orsaken till att studenterna har slagit bakut på allvar.
– Man orkar inte mer nu, systemet har kollapsat. Det förekom protester redan när jag pluggade, men folk vågade inte ta i – trots att Pinochet inte längre satt vid makten var han ändå närvarande. När han dog 2006 blev det en brytpunkt och man kunde plötsligt börja om på nytt. Den sista tiden i livet var han inte aktiv eller viktig längre, vilket var en förutsättning för Pingvinernas revolution.

Det som skiljer
sommarens och höstens studentprotester från dem som förekom när David läste vid universitetet i början av 2000-talet är att man nu valt att använda fredliga metoder. Istället för våld använder man sig av satir och humor för att få gehör. Man har bland annat anordnat begravningståg för det chilenska utbildningssystemet, kallat det ett dåligt skämt och paraderat runt med sminkade ansikten och clownnäsor, samt organiserat flashmobbar runt om i landet. Man har också byggt många demonstrationer på det faktum att det skulle kosta 1 800 miljoner amerikanska dollar att reformera om utbildningssystemet för att ge alla en möjlighet till avgiftsfri, statlig utbildning, från förskolan och upp till postdocnivå.
– Några elever sprang varv efter varv runt presidentpalatset i 1 800 timmar, par samlades på ett stort torg för ett långtradarmaraton där de kysstes i 1 800 sekunder och på torget i Santiago hade de ett enormt kuddkrig med 1 800 kuddar – det var fjädrar överallt. Protesterna är fredliga och väldigt kreativa – man har insett att våld inte hjälper. Trovärdigheten för regeringen kollapsade när studenterna gick ut och protesterade på det här sättet.

Tidigare protester har klingat av så småningom, men den här gången vägrar studentrörelsen att ge upp. Sedan läsåret började i april i år har undervisningen stått stilla. David berättar att hans yngre bror går till universitetet varje dag, trots att det inte finns några lärare på plats, istället hjälper studenterna varandra. Ett flertal skolor och universitetet har intagits av elever och studenter som kräver ett bättre utbildningssystem.
– Studenterna vill sätta sig ner och diskutera saken med regeringen i nationell tv, så att de inte kan slingra sig. De har två huvudmål med sina protester – att regeringen ska erbjuda en god, kostnadsfri utbildning till alla medborgare och att möjligheten för enskilda att tjäna pengar på utbildning försvinner – de vill få bort profiten ur ekvationen.

Många banderoller
bärs runt av yngre barn och har budskap som ”Min framtid är oviss”. David berättar att de flesta av studenterna som demonstrerar redan har gett upp för egen räkning, istället kämpar de för att nästa generation ska få tillgång till en god, kostnadsfri utbildning.
– Det är det som är så himla vackert och som gjort att de fått folkets stöd. Alla som deltar i protesterna är lika körda, det har ju hunnit gå över ett halvår utan undervisning nu – visst kan det bli värre, men inte så mycket. Jag tror inte att de kommer att ge upp när de kommit så här långt. Det har gått från att vara en renodlad studentrörelse till att bli en medborgarrörelse. Protesterna har blottat det chilenska samhället och den misstro som finns mot politiker och media och väckt folket till liv.
De chilenska medierna ägs av ett fåtal personer, och vinklar de fredliga protesterna mot att likna kravaller, berättar David, och drar nytta av att det finns ett fåtal demonstranter som brukar våld. Dessutom, berättar han, finns det poliser som infiltrerar demonstranterna och viglar upp stämningen.
– Men folket ser med egna ögon vad som sker och idag har många mobilkameror – då går det inte att gömma sig längre. Sedan finns det många obundna journalister som med gasmasker ger sig in i tårgasmolnen för att kunna ge en korrekt rapportering via internet och sociala medier som facebook och twitter. Studentrörelsen har stöd av 80 procent av befolkningen enligt ett flertal opinionsmätningar.

David deltog själv i ett antal olika protester under ett besök i Chile i juli och berättar att polisen använder både tårgasbomber, vattenkanoner, slag med batonger och ibland även gummikulor, så fort folkmassorna inte skingras när polisen kräver det.
– Det finns två typer av poliser i Chile, och den typen som motar bort demonstranter lyder under försvarsmakten. Vid varje protest kastar de ett par tusen tårgasgranater mot demonstranterna och de kostar 2 000 kronor styck – tio sådana räcker för att betala ett års studieavgifter på universitetsnivå – det har regeringen tydligen råd med.