Gemenskap gjuten i betong

Svindlande många studentliv har haft Flogsta höghus som skådeplats sedan området växte fram för snart ett halvt sekel sedan. Det är svårt att ens göra ett försök till överslagsräkning: drygt tvåtusen korridorsrum – men betydligt fler boende än så med tanke på hur många sambos och kombos som delar ( ) på rummens nitton kvadratmeter vardera. Områdets egen facebookgupp har 2 600 medlemmar – men om de utbölingar som är med (undertecknade inkluderade) vägs upp av de boende som inte är det är osäkert. Och hur länge är man Flogstabo i snitt? Ett år – kanske två? Andelen internationella på korta utbyten är i alla fall skyhög.

Är det en rimlig gissning att hundra tusen personer delar upplevelsen av att ha haft sitt hem i det mytomspunna området? Kanske.

Där kom det förresten, ordet mytomspunna. Det är omöjligt att skriva om Flogsta utan det, även för någon som försöker undvika att fastna i klichéer. Och kanske är det just myten som får folk att trivas trots allt. “Allt” som i grå betong, långt till stan och nedgångna kök. “Allt” kanske egentligen bidrar till gemenskapen – vi är i det här tillsammans.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som skapar det mytiska elementet i denna hybrid mellan studentlivsutopi och DDR-ghetto, men många tappra försök har gjorts. Under bara de senaste åren har två filmer gjorts om Flogsta – dokumentären “Flogstavrålet” från 2013 och halvdokumentära “Himmel över Flogsta” från i år. Gemensamt för de båda filmerna är att de genom episodiska glimtar in i olika Flogstabors tillvaro försöker skapa någon slags heltäckande, men ändå fragmentarisk bild av vad det egentligen innebär att bo just i Flogsta...Låter det rörigt? Bra, för det är just vad det är. Lika rörigt som att i en tvåsidors artikel försöka sammanfatta vad Flogsta faktiskt är.

För att försöka bryta ner det hela till något konkret börjar vi från toppen. Eller för att vara specifik – på taken. Det är nämligen just där en stor del av mytbildningen har sitt ursprung. Takfesterna, med musik, bastubad och grillning – och diverse möbler och cyklar som kastades utför räcket. Samma fester ledde till att taken bommades igen, eller fastsvetsatjärnportades igen. Men visst öppnades något tak på prov nyligen? När vi promenerar runt i området försöker vi få reda på vilket.
– Det är väl i trean? säger någon.
– Nummer tio? föreslår en annan.

Vi åker upp och ner i de konstnärligt (?) utsmyckade hissarna, men utan resultat. När vi når våning 7 är det stopp, varje gång. På ett ställe där någon gått lös med en bultsax skulle man kanske, kanske kunna pressa sig igenom de uppklippta gallren – men det känns ovärt och vi låter bli.

Johan Sandberg är Heimstadens områdeschef i Uppsala. Han håller med om att det är tråkigt med de igenbommade takterasserna. Men inga planer finns på att plocka ner järngrindarna.
– Vi ville ju ha taken öppna, men det gick inte. Både polisen och brandskyddsmyndigheten var på oss.

Enda möjligheten att komma upp just nu, utan att ta till bultsax och göra sig skyldig till skadegörelse, är att genom hyresgästföreningen låna nyckeln till taket i hus 8, meddelar Johan Sandberg. Varken tian eller trean alltså.

Den senaste treårsperioden har det gjorts en del uppfräschning i höghusen, där bland annat trapphus och köksluckor målats om. Nästa år kan en lite större förändring vara på gång:
– Vi tittar på att sätta in säkerhetsdörrar, berättar Johan Sandberg.

Budgeten är inte klubbad ännu, men om allt går vägen tror Johan Sandberg att nya dörrar kan vara på väg upp nästa år. Att det behövs kan i alla fall många vittna om: Ergo har tidigare skrivit om dörrar som lämnats trasiga i ganska långa perioder – vilket lett till otrygghet för de boende.
– Säkerhetsdörrar kan inte sparkas upp. Det är det som händer nu, träflisorna bara flyger, säger Johan Sandberg.

Och oavsett vad det kostar att montera 168 säkerhetsdörrar är det väl billigare än alternativet, kan man tänka sig. För hur mytomspunna korridorsfesterna än är så kostar det en del med sanering och reparationer. Och med störningsjouren. Just det sistnämnda tycks dock Heimstaden hittat en … innovativ lösning för. Helgen innan vi skickar detta i tryck får vi se en lapp från en av korridorerna i hus 7: nbsp;

“We have recieved information that there has been a loud party in your corridor last night. We need to know who was responsible for this party. Send us an email with name and room number (...) If we do not hear from you all tenants in the corridor will recieve a bill with a cost of 125SEK that will cover the cost we got due to this party”

Brukar ni skicka ut sådana här hot/uppmaningar?
– Nej, det är ytterst sällan. Men egentligen borde det kanske göras oftare, säger Johan Sandberg.

Att alla faktiskt blir tvugna att betala tror han inte blir aktuellt. Någon brukar ge sig till känna.

I den mycket aktiva facebookgruppen går diskussionen om huruvida det är lagligt att kräva alla, oavsett om de alls var där under den specifika helgen, på pengar såhär. Fråga kårjuristerna Ring hyresgästföreningen Här är man allierade. Man är i det här tillsammans.