Den ohälsosamma hälsan

2012 hörde präststudenten Sara ett inslag i radio om ortorexi. Det är en ätstörning som innebär tvångsmässig fixering vid att leva hälsosamt: träna och äta så nyttigt man kan. Begreppet ortorexi är relativt nytt och Sara kände inte till det sedan tidigare.
– När jag hörde det där insåg jag att det var ortorexi jag lidit av i flera år.

Vi träffas på ett café vid Fyrisån. Utanför vilar den klassiska Uppsalasilhuetten med Domkyrkan och slottet i höstsol. Sara säger att Uppsala är en vacker stad som hon tycker om, men samtidigt laddad med tunga känslor. Hon gör nu praktik i Norrland och har rest hit över helgen för att gå på bröllop.
– De ätstörda tankarna blir mer påträngande så fort jag kommer tillbaka till Uppsala. Ortorexin är väldigt kopplad till plugget.

Innan Sara började läsa på universitetet hade hon inget komplicerat förhållande till mat och träning. Mycket hände i henne när hon bytte arbete inom turism mot akademiska studier. Som dyslektiker hade Sara ofta blivit intalad att universitetet inte var någonting för henne, så när hon trots allt hamnade där var det med högt ställda krav.
– Det var roligt men läskigt. Jag ville bevisa att jag kunde lyckas.

Livet som student innebar också mer stillasittande än vad Sara var van vid. Därför började hon springa. En mils löprunda varje morgon gav personlig tillfredsställelse – man mår ju bra av motion – och positiva kommentarer från omgivningen. Samtidigt blev Sara alltmer noggrann med att äta hälsosamt. Exakt när endorfinkickarna övergick i ångest över att missa träningstillfällen eller få i sig tomma kalorier är svårt att säga.
– Jag hade känt på mig att något var fel när jag hörde det där på radio. Studierna gick bra men jag missade mycket av det sociala eftersom jag var så noga med vad och när jag åt, berättar Sara.

Några månader efter radioinslaget uppsökte hon en naprapat på grund av ryggont. Naprapaten förbjöd henne att träna innan ryggen var återställd.
– Jag fick panik. Det var evigheter sedan jag haft två träningsfria dagar i rad.

Då insåg Sara att hon behövde hjälp och kontaktade primärvården. Under en tid gick hon hos en psykolog och i dag deltar hon i gruppbehandling på Ätstörningsenheten vid Akademiska sjukhuset. nbsp;
– Den hjälp jag fått har varit bra men det tar tid att bli frisk.

Sara följer fortfarande en egenkomponerad diet utan socker och kolhydrater. Men sedan en tid tillbaka äter hon tre mål mat om dagen, efter att i flera år ha nöjt sig med frukost och lunch. Även träningsberoendet, som Sara upplever som allvarligare än tvångstankarna kring mat, har tappat greppet om henne en aning. En viktig friskfaktor har varit att känna sig trygg i det hon gör. Som prästkandidat har Sara hittat ett annat självförtroende än som student.
– Under praktiken har jag haft mindre tid att träna, och det har faktiskt känts ok. Häromdagen åt jag pizza för första gången på fyra år. Jag var med en konfirmandgrupp och det skulle inte ha sett bra ut om jag inte åt.

En stor utmaning med ortorexi är enligt Sara att omgivningen sällan förstår att det är en sjukdom. Den som tränar intensivt och äter nyttigt får beröm och uppmuntran. Men för Sara blev den hälsosamma livsstilen en nedåtgående spiral, fullt jämförbar med att skära sig eller ta droger. En ortorektiker blir aldrig nöjd.
– Det är en ständig jakt efter något som inte finns.