Foto: Sara BorsiinHelene Hellmark Knutsson (s) är minister för högre utbildning och forskning.

Vart är högskolepolitiken på väg?

Ergo träffar ministern för högre utbildning och forskning och diskuterar studieavgifter, minskande kursutbud och framtidens studentinflytande.

Mina företrädare på Ergo – och deras kollegor på motsvarande tidningar – tjatade ganska länge om en intervju med Jan Björklund när han var utbildningsminister. Utan resultat, dock. När vi får en hint från utbildningsdepartementet om att ministern låter sig intervjuas av oss är vi alltså snabba med att svara ja tack, när kan vi komma? och boka in ett datum med Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

På hennes kontor, bakom skottsäkert glas och omgiven av fantastisk konst som Moderna muséet hängt, får jag kaffe i pappersmugg.
– Jag spelar in, upplyser jag.
– Det gör vi också, säger ministerns pressekreterare, som slagit sig ner i fåtöljen bredvid Helene Hellmark Knutssons.

Studentförbundet S-studenter firade 2013 att de fått gehör för en av de viktigaste reformerna inom högskolepolitiken; att avskaffa studieavgifterna för utomeuropeiska studenter. Var det att ropa hej för tidigt? När jag frågar Helene Hellmark om framtiden för de snart fem år gamla studieavgifterna för utomeuropeiska studenter är det inte solklart.
Ni har ju ett kongressbeslut på att de ska avskaffas? Eller i alla fall på att utgångspunkten ska vara att studier ska vara avgiftsfria?
– Ja, det är snarare det som var kongressbeslutet och det som vi har till grund för vårt fortsatta arbete. För mig är det viktigt att vi behöver stärka internationaliseringen. Vi har ju fortfarande starkt internationellt utbyte när det gäller forskning, men vad gäller studenter har vi blivit försvagade av införandet av studieavgifter.
Så hur ser ni på frågan om studieavgifter?
– Vi ser att antalet internationella studenter från länder utanför EU har minskat sen avgifterna infördes och det har varit negativt för lärosätena och internationaliseringen av högre utbildning. Framför allt är det en kvalitetsfråga. Ytterst påverkar det också rankningen, för internationaliseringen är en viktig parameter.

Just nu, berättar Helene Hellmark Knutsson, lyssnar man in lärosätena för att se vad som behövs göras för att främja internationaliseringen.
– Det här med avgifter har kommit upp – men vi har inga svar på det mer än att vi behöver se över systemet.

Uppsala universitet har antagit färre studenter flera år i rad, trots ett högt söktryck. Detta trots att man haft en så kallad ”överproduktion” – att man utbildat fler än vad man får pengar för. Rektor vill ha ett större uppdrag, alltså mer i anslag för att kunna erbjuda fler platser istället för färre.
Framför allt drabbar det här fristående kurser inom humaniora som läggs ner. Har du några tankar kring det här?
– Vi har ju gjort en utbyggnad av högre utbildning, med fler platser som vi fördelar till högskolorna. Totalt kommer det vara 14 300 nya platser till 2018 – en del öronmärkta för särskilda bristyrken som lärare och vårdpersonal, men också fria platser att fördela själv.

Förlusten av fristående kurser – den så kallade ”programifieringen” kommer sig både av studenterna efterfrågat program och att den tidigare regeringen fokuserade på programmen, menar Helene Hellmark Knutsson. Men att det är problematiskt håller hon med om.
– Möjligheten för fortbildning har ju försämrats när de fristående kurserna försvinner. TCO [Tjänstemännens Centralorganisation, reds. anm.] har ju varnat för att det här försämrar möjligheten att både komplettera sin egen utbildning och att under arbetslivet kunna läsa vid sidan av. Så det gäller att hitta en balans där och vi får föra en dialog med våra lärosäten. Det är ju trots allt de som ansvarar för både dimensionering och utformning och de ska ta hänsyn till både studentefterfrågan, men också arbetsmarknadens behov.
Den här utbyggnaden av platser, när kan man tänka sig att det får ett sådant genomslag att Uppsala universitet börjar anta fler istället för färre? För de vill ju utbilda fler än idag.
– Det är ju svårt att säga vad nettoeffekten på varje universitet blir. Till exempel kan man ha haft tillfälliga platser som den förra regeringen jobbade väldigt mycket med. Därför är det viktigt för mig att den utbyggnad vi gör nu är långsiktig, att det inte är tillfälliga platser som vi tillför. Det andra är ju som du säger, att man haft en viss överproduktion och försökt erbjuda en plats till så många som möjligt – och så till slut så går en gräns för när man klarar det ekonomiskt.

En av de allra mest lästa artiklarna under året på ergo.nu är ”Regeringen återkallar miljonanslag” – en artikel som bland annat ledde till att den moderata riksdagsledamoten Betty Malmberg anmälde ministern till Konstitutionsutskottet. (Trafiken till artikeln kom annars till stor del från högerextrema sajter, som tog de återkallade miljonerna som ett ”bevis” på att flyktingmottagandet urholkar samhället, då mailet till rektorerna förklarade besparingarna som nödvändiga på grund av det stora antalet personer som söker asyl i Sverige.)
När de 303 insparade miljonerna kommer på tal börjar Helene Hellmark Knutsson förklara att den här typen av belöningar till de universitet som fått högst betyg i utvärderingarna inte längre kommer att ges. I och med att man fattade det beslutet ”löstes bindningen upp” för de avsatta pengarna, som istället omfördelades för att klara utgiftstaket. Regeringen vill se ett annat fördelningssystem, som inte är kopplat till kvalitetsutvärderingar.
– Det fanns det ju en massiv kritik mot det här systemet, bland annat för att den inte höll måttet utifrån de europeiska riktlinjer som vi har för hur kvalitetssystem ska fungera. Det var ett alldeles för snävt och uppifrån styrt kvalitetssystem som tog för lite hänsyn till universitetens eget kvalitetsarbete, säger hon och fortsätter:
– Vi behöver se framöver hur de här pengarna kan göra mest nytta för att främja kvaliteten, men utan att vara kopplade till kvalitetsutvärderingssystem.
Man skulle ju kunna göra tvärt om? Ge mest pengar till de som är sämst så att de kan bli bättre?
– Ja, vi vill se att när vi ser att det finns kvalitetsproblem som är just av resurskaraktär så vill vi kunna tillföra pengar till det. Det har vi gjort nu när det gäller till exempel humsam-utbildningarna och till lärarutbildningarna, så tillför vi 250 miljoner om året för där vet vi att det är för lite lärarledd tid – ska vi hålla kvaliteten i de här utbildningarna så krävs det också att studenterna får jobba tillsammans med sina lärare och att det inte bara är storföreläsning och egen inläsning.
Går det att säga någonting om hur många fler timmar det blir i veckan?
– Nej, det kommer gå att se det efterhand. Och vi ska också följa upp det här. Även förra regeringen gjorde ju en sån här kvalitetssatsning på humsam-utbildningarna men det ledde inte till fler lärarledda timmar. Vi kommer också följa upp det här så att pengarna faktiskt leder till det – annars är det svårt att försvara att man tillför pengar om det inte blir några effekter av det.

Och på tal om kvalitet: självklart kommer vi in på debatten om huruvida studenterna blir allt sämre. Har Dick Harrisson, och de lärare som sagt sig känna igen hans bild av verkligheten, rätt i någonting? Ministern säger att hon såklart är oroad över det hon hör, över sjunkande resultat i grund- och gymnasieskola.
– Det går ju inte att blunda för de här pisa-mätningarna. Läsförståelse är en sak som varit en svensk paradgren, men det där har vi helt tappat. Det andra stora området är matematik.
Är det alltså det här som går igen i högskolan?
– Ja, det är klart att det här inte kan gå obemärkt förbi där. Det jag hör är ju att det är just de här lite mer allmänna kunskaperna, generiska kunskaperna som har med läsning, läsförståelse, formulering, skrivande, som är utmaningarna. Och sedan matematiken då, inte minst på de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna. Den saken ska man vara orolig för och ta på allvar. Vi behöver stärka hela utbildningssystemet.

Frågan är hur, och i vilken ände man börjar. Helene Hellmark Knutsson nämner såklart bra lärare, i hela utbildningssystemet. Här har högskolorna ett stort ansvar, menar hon, att se till att lärarna själva har bra utbildning och kan fortbilda sig – och utveckla sin pedagogik. Särskilt sedan studentgruppen blivit mer blandad.
– Jag ser breddad rekrytering som någonting positivt. Vi vill främja att även de som inte kommer från akademiska hem ska kunna läsa på högre utbildning. Och när vi får en mer heterogen studentgrupp där inte alla kommer från samma sociala bakgrund då är det klart att det ställer högre krav på pedagogiken. Och här behöver det utvecklas. Det finns mycket arbete att göra. En diskussion som man bör ha mer aktivt ute på högskolorna är hur man lägger upp kursen och hur man jobbar med en studentgrupp med lite olika erfarenheter – för det kan snarare bidra till att höja kvaliteten att det är studenter med lite olika bakgrund. Man kan inte säga att det här måste de ha med sig hemifrån eller det här måste man ha med sig från gymnasiet.
Sveriges förenade studentkårer uppmärksammade ju nyligen hur vanligt det var att högskolelärare inte har pedagogisk utbildning alls. Skulle man inte kunna lagstifta om en sån sak?
– Vi ser inte den vägen framåt. Det som däremot är möjligt, när vi nu har ett nytt kvalitetsutvärderingssystem, är att göra mer tematiska utvärderingar där vi också kan titta på saker som hur man jobbar med att utveckla det pedagogiska arbetet.

Pressekreteraren upplyser om att intervjutiden är slut om jag vill hinna med fotografering, men jag klämmer in en sista fråga – en om studentinflytande eftersom vi trots allt är en kårägd tidning.

Nu utreds ju kårernas situation, och vad som behövs för ett starkt studentinflytande. Om den här utredningen kommer fram till att det är bäst att återinföra kårobligatoriet – är ni beredda att göra en sådan sak då?
– Det är lite för tidigt at spekulera i. jag har haft en interpellationsdebatt om det här och det kanske inte är det vi lutar åt i första hand, men däremot så ser ju vi att studentinflytandet måste både värnas och stärkas. Det här också någonting vi är väldigt stolta över i Sverige – vi har en lång tradition av studentinflytande som har varit bra för utvecklingen av kvaliteten i svensk högre utbildning.