Snygg scenografi när Påskkravallerna skildras

nbsp;

Historien tar sin början på ett café. Belysningen är dämpad och publiken flyttas direkt tillbaka till tiden för andra världskriget. Människorna på scenen går liksom i sepiatoner, men samtidigt är det kallt – känslan är på samma gång både ombonad och kylig. Det leks mycket med ljuset under föreställningen, vissa gånger känns bilden nästan svartvit, andra gånger kolorerad – det blir däremot aldrig någon riktig färgmättnad, färgskalan är snudd på filmisk.

En av huvudkaraktärerna, norska Aase Lie Dahl (Elisabeth Wernesjö), sitter på kaféet tillsammans med några vänner när polisen stormar in. Tumult uppstår och vännerna kastar sig ner på golvet för att ta skydd. Kaféet är avlyssnat, då ägarinnan tillhör de mest aktiva nazisterna i Uppsala, och polisen är på jakt efter en tysk spion. Då och då bryts scenerna av att någon av karaktärerna stämmer upp i sång. Ett stämningsfullt och medryckande inslag, då skådespelarna utan undantag sjunger riktigt bra, och musiken bidrar till känslan av att ha förflyttats tillbaka i tiden.
4 dagar i april handlar om de fyra dagar då det nationalsocialistiska partiet Svensk socialistisk samling, SSS, höll sitt riksfältläger i Uppsala. Det hela kröntes av en marsch till högarna i Gamla Uppsala på annandag påsk där partiledaren skulle hålla tal, en marsch som slutade i kravaller. nbsp;
Riksfältlägret och marschen skedde på direkt order från Berlin, vilket framkom förts i efterhand. Mötet hölls i Uppsala för att man ville ha bråk – Uppsala var nämligen inte alls nazistvänligt, utan snarare att betrakta som ett antinazistiskt motståndsfäste enligt uppgifter i SS:s arkiv i Berlin.

Pjäsen riktar fokus mot den korrupta polismakten. Eftersom Gamla Uppsala var en egen kommun då det begav sig hade Uppsalapolisen inte mandat att agera där, utan man fick istället kalla in Statspolisen. Merparten av de inkallade poliserna var nazisympatisörer och gick enligt uppgift bärsärkagång när de protesterande Uppsalaborna blev för högljudda. Sedan kom det sig att säkerhetstjänstens efterföljande utredning ”försvann”, och Statspolisen fick då själva utreda kravallerna. Föga förvånande kom de fram till att vittnesmålen om polisvåldet var överdrivna. nbsp;
För att dölja polisernas nazistsympatier skyllde Statspolisen kravallerna på 75 norska ungdomar, som enligt arkeologen och pjäsförfattaren Magnus Alkarp var helt oskyldiga. Aase Lie Dahl var en av dessa, och efter kravallerna försvann hon spårlöst. Säkerhetspolisen Citréus, genuint porträtterad av Aksel Morisse, kände till det hela och lyckades få den svenska regeringen att förstå allvaret. Regeringen löste situationen genom att lägga locket på. Efter kriget talades det inte så mycket om kravallerna i Uppsala, istället bredde en obehaglig tystnad ut sig. Ungefär där lämnar pjäsen åskådarna. Ridån faller.

Det är enligt Magnus Alkarp mycket lite som är påhittat i 4 dagar i april. I intervjun längst bak i teaterprogrammet förklarar han att tio procent är påhittat, 80 procent är sant och tio skulle kunna vara det. Kaféet var som sagt avlyssnat, och mötena hos polisen var dokumenterade – många replikskiften i pjäsen är i stort sett autentiska. Historien är i sig själv så pass rafflande att den enligt författaren inte behövde kryddas ytterligare, och förekommer både i SS:s och i den amerikanska underrättelsetjänstens arkiv. Enligt uppgifter som tidigare var sekretessbelagda ingick kravallerna i planerna på ett tyskt anfall – Sverige hade aldrig varit så nära att dras in i kriget som i samband med påskkravallerna 1943.

nbsp;