Foto: Uppsala stadsteaterHemlighet och hysch-hysch kringgärdar Juvenalorden, kanske därför spexet inte har någon pressbild?

Spex på steroider

Exklusivt, oerhört studentikost och väldigt hysch-hysch, det summerar i runda slängar det jag vet om Juvenalorden som förening när jag anländer till i teatern. Så mycket mer vet jag heller inte efter att ha lämnat föreställningen men som publik till 2017 års spex, En rolig historia, fick jag i alla fall erfara vad ordens spex innebär. Då undertecknad är frekvent gymråtta kunde jag inte annat än dra paralleller till mitt andra hem. Ett spex signerat JO är ungefär som att ett 'vanligt' nationsspex får för sig att fan, jäklar, snart är det Beach -17, och proppar sig full med aminosyror, proteinshakes, samt lägger om dieten till enbart kött och broccoli. Bänkpress, 1 RM, enorma gains. Resultatet efter en sådan satsning liknar det allmänna klimatet i ett genomsnittligt gyms område för fria vikter: biffigt, färgglatt, högljutt och (fram tills i år) testosteronstint. 2017 års spex uppförs nämligen av en blandad ensemble.

En rolig historia, som visas 10-20 maj på Uppsala Stadsteater, är ett ambitiöst företag i två akter. Likså ljud, ljus och kostym – med egen orkester och otaliga klädbyten för den stora ensemblen är jag faktiskt smått förbluffad över hur smidigt allting går. Föreställningen är välrepeterad och publiken tas med på en resa från istiden (med tillhörande fuskpäls) fram till nutiden – och därtill en filosofisk och gullig inblick i framtiden. Nostalgi blandas med, för det mesta, intelligent invävd samhällssatir genom korta besök i väl valda delar av vår västerländska historia. Juvenalorden skapar genom föreställningen ett eget ekosystem, ett universum om en så vill, som lämpligt nog inleds med en rymdscen vars kosmiska ljus draperar hela salongen.

Emellertid slås jag gång på gång under de två akterna att vissa repliker, dialoger, skämt, kräver nästan lika många högskolepoäng som ensemblens medlemmar tillsammans för att förstå – det blir stundtals högst internt. Detta till trots lämnar jag teatern med fina minnesbilder av ett Broadwayesque musikalnummer tillägnat industrialismen och invandrandets förlovade land samt skrattretande versioner av Strindberg och Bergman.