Foto: Micke SandströmRollerna gestaltas av Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Yngve Dahlberg, Lolo Elwin och Tomas Tjerneld.

Dystert och vackert i absurd balans

På en take away-restaurang som drivs av papperslösa framställs den totala utbytbarheten. Ergos recensent Moa Estberg imponeras av Viktor Tjernelds uppsättning av Gyllene Draken.

Framför en avskalad dekor avtecknas under drygt 80 minuter konturerna av mänskligt lidande. Teaterföreställningen "Gyllene Draken" utgår från en thai-kina-vietnam take away-restaurang på bottenvåningen i ett lägenhetshus. Fem hårt arbetande papperslösa kineser driver restaurangen, tillagar maträtter och serverar sina gäster i ett rasande tempo. De restaurangbesökare som vi, under Viktor Tjernelds regi, får möta är de som är inneboende i det bostadshus där restaurangen ligger.

På ett tragikomiskt sätt illustrerar Schimmelpfennig i sitt verk samtidens utsatthet, den krassa verkligheten och det moderna slaveriet. Samhällsskildringen drabbar pricksäkert när den förmedlas genom de vardagliga, men samtidigt symboliskt representativa, och minst sagt surrealistiska scenerna ur liven som levs i bostadshuset.

En ond tand dras ut ur munnen på restaurangens yngste och senast tillkomna proletär, han som kallas ”den lille”, och blottar ett större hål. Ett hål fullt av känslor och samvetskval gentemot den familj han lämnat i hemlandet. En thaisoppa med strimlad kycklingfilé, kokosmjölk, thai-ingefära, tomater, champinjoner, citrongräs och citronblad, (starkt kryddad) serveras flygvärdinnan vars kollega tillika rumskamrat funderar på hur det vore att få vara piloten i sitt eget liv.

Och vi får möta deras grannar, det unga kärleksparet. Det är bara inifrån deras lägenhet man är tillräckligt nära för att se att det är sprickor i den till synes perfekta fasaden.

Fem skådespelare står för samtliga roller och de agerar över såväl köns- som åldersgränser. De har minimalt med rekvisita och byter karaktärer genom att själva berätta när det sker. På så sätt utmanar de publikens fantasi. Till en början kräver det mer av ens föreställningsförmåga. Men redan efter några få scener applicerar man vant karaktärernas verbalt meddelade attribut på skådespelarna, oavsett den till synes stora diskrepans som föreligger mellan aktör och karaktär.

Den anspråkslösa dekoren balanseras upp av en komplex och kraftfull ljussättning, skapad av Anders Ekman. Den kastar ljus på de aspekter som annars skulle ha hamnat i skymundan, upplyser om de tvära kasten mellan scenerna såväl som belyser de små detaljerna. Inte minst skiner ljuset på skådespelarna, som bär mycket av ansvaret på sina axlar. Och visst axlar de rollerna klanderfritt. Samtliga skådespelares förmåga att snabbt byta roll samt att effektivt kliva in och ut ur dem, ibland flera gånger under en och samma mening, är imponerande. Deras starka närvaro är nödvändig för att göra Schimmelpfannings verk rättvisa. Det vet han. Han litar på sina skådespelare.

Regianvisningarna blir tydliga för publiken eftersom även de uttalas. "Kort paus”, ”lång paus”, och i ingendera finns något tomrum att hinna fylla med egna reflektioner och analyser.

Tempot är högt. Det är som ett crescendo. Berättelserna intensifieras, maträtternas ingredienser ropas ut med eskalerande styrka, och varje ”lång paus” förkunnas snabbare och snabbare. Broarna mellan liven, livsödena och lidelserna framträder tydligare och till slut står Gyllene Drakens kockar på just en sådan bro när allt tystnar, saktas ner och mörknar. För första gången uttalas inte den långa pausen, den bara finns där. Och vi kommer plötsligt ikapp och förstår vad vi har sett.

Schimmelpfennig använder sig av stilgrepp som gör att hela framförandet omges av en absurditet som jag till en början inte alls trivs i. De första scenerna förstår jag betydligt mindre av än jag egentligen vill erkänna. Som ett barn av min tid, ett offer (om man så vill) för vår samtid, måste jag förstå min omvärld för att trivas i den. Att klargörande kunskap aldrig är längre bort är en google-sökning har gjort att den olustkänsla och otrygghet som kommer av ovetskapen aldrig hinner bli särskilt påtaglig. Nu har det gått flera scener och olustkänslan och otryggheten i att vara helt förlorad i ett nyckfullt händelseförlopp med bisarra naturlagar är övermannande och total. Det är inte förrän jag tillslut tvingar mig själv att låta min misstro och mitt tvivel vila som jag börjar förstå vidden av det hantverk som utspelar sig framför mig. Först när jag väl ger mig hän åt "Gyllene Drakens" alla regler och premisser framträder rimligheten i den absurda illusionen tydligare och jag kan både acceptera den och njuta av humorn som uppstår. Schimmelpfennig har skapat ett kontrakt med sina åskådare. Han litar på att vi accepterar hans värld och vi gör det för att vi tror att han - eller det - kommer att ge oss något. Han litar på sin publik. Och han ger oss rätt.

Plötsligt iklär sig två av skådespelarna rollerna som myra och syrsa. Återigen sker karaktärsbytet på ett avskalat sätt, genom ett verbalt meddelande. En parallell historia tar form, som drar en parallell till en fabel av den gamle grekiska diktaren Aisopos. Den handlar om myran, som samlade mat, och den handlar om syrsan, som av myran tvingades dansa för att överleva vintern. Plötsligt snuddar fabeln vid verkligheten och dansen är inte längre bara en dans och att överleva vintern är att överleva mörkret. Den historia som tog form görs nu till en berättelse om trafficking och påtvingad prostitution.

Jag tänker på det känselspröt som drogs bort av någon som använde syrsan för dämpa sin egen ångest och jag tänker på ett citat jag hört. En man till en kvinna som tvingats prostituera sig för att paret skulle ha råd att ta hand om sin son sa några ord om henne efter att hon hade mördats. Han sa: ”She was a terribly good mother. She let herself be torn into pieces for the boy”.

Jag tänker på att kvinnor som utnyttjas verkligen går sönder. Jag tänker på att männen bryter av deras känselspröt. Och kanske måste de brista. Det gör för ont att känna. Bara förnimmelsen av den bilden, av smärtan som någon måste känna när känselspröt måste gå av, gör ont. Jag tänker på myran och syrsan långt efter att de lämnat scenen. De lämnar inte mig.

"Gyllene Draken" är en dyster men vacker historia. Den framförs på ett humoristiskt sätt och motsättningen mellan mörkret i berättelsen och skratten hos publiken skapar en sorts absurd balans. Det är en skickligt gjord avvägning.

Schimmelpfennig belyser både i sin berättelse och i sitt framställningssätt den totala utbytbarheten, att vi finns varandra förutan. Han beskriver en mörk företeelse på ett avancerat sätt. Men han visar att han litar på publiken, teaterns fjärde vägg, genom att våga luta sig mot den. De viktigaste och starkaste slutledningarna lämnas åt oss åskådare att själva göra. Det är ett smart grepp och ett fint hantverk av Schimmelpfennig. Han litar på sin publik. Och det gör att jag gärna är en del av den.