Recension: Den gamle och havet

Salongen är rökfylld, som att vi redan har kommit ut på havet innan föreställningen ens har börjat. En hamn bestående av en brygga och framför den, en roddbåt. Man transporteras genast till Havanna.

Den gamle fiskaren Santiago, som spelas av Mats Qviström, har i början av berättelsen inte fått någon fisk på 84 dagar. Santiago bestämmer sig för att ro längre ut än han brukar och under tre dagar får vi följa honom på hans resa och kamp för att fånga och få hem en stor svärdfisk. Hemingways verk tacklar teman som natur, åldrande och uthållighet. Pojken Manolin spelas av Harry Friedländer. Det är ett spännande val då pojken i fråga, om inte skenet bedrar, inte varit pojke på några år. Valet av skådespelare tar bort kontrasten mellan den unga pojken och den gamle Santiago. 

Föreställningen har en del komiska inslag som snarare skapar känslan av en barnteater. Roliga miner och röster distraherar från den i övrigt höga nivån på skådespeleriet. Men trots dessa försök till komedi, ömmar hjärtat för den gamle Santiago. Mats Qviströms gestaltning sticker ut och lyfter hela föreställningen. Åldrandet hörs i hans röst, syns i hans solbrända ansikte och i det tunga kroppsspråket. 

Frasen “Det är enkelt att bli besegrad” stannade hos mig när jag gick ifrån teatern, den fångar det som var bra med föreställningen och vad som kanske är meningen med hela historien. Är åldrande att bli besegrad eller är det tvärtom så att livet är en framgång i sig själv?