Väl utvalda guldkorn

Palme

Regi: Kristina Lindström & Maud Nycander Premiär: 14 september på Filmstaden

Foto: Scanbox entertainmentOlof Palme.

Vem var personen Olof Palme? Inte bara statsministern, fredskämpen och den internationellt kände politikern, utan även själva individen bakom orden och handlingarna? Att svara på den frågan är dokumentärfilmarna Kristina Lindströms och Maud Nycanders allt annat än blygsamma föresats. Därtill gör de uttalade anspråk på att rikta sig lika mycket till alla som var med då det begav sig som till de som inte ens var födda. Modigt eller bara dumdristigt kaxigt, ambitionen är hur som helst uppfriskande.

Så har också Sveriges Televisions omfattande bildarkiv ställts till regissörernas förfogande. Klippbordet måste ha dignat under vikten och det är inte utan att man emellanåt känner filmskaparnas sviktande knän. Kvar är ett häpnadsväckande rikt bildmaterial som är en njutning att få ta del av.

Man behöver inte vara specialintresserad för att fastna för de många proven på Palmes skarpa sinne och minst lika vassa tunga. Den uppmärksammade intervjun med David Frost eller när Palme fördömer USA:s bombningar av Hanoi är närmast klassiska exempel. Lika välfångade om än inte lika välformulerade är upptagningarna från sommarsemestrar på Fårö eller när en trött statsminister ber efterhängsna reportrar stänga av kameran framför hans ytterdörr mest bara så att bilderna inte avslöjar var han gömmer dörrnyckeln någonstans.

Palmes omvittnade retoriska förmåga återkommer många av de personer som Nycander och Lindström har intervjuat till, både dess positiva och negativa sidor. Filmens uppställning av Palmes samtida politiker, barndomsvänner och familjemedlemmar är minst sagt omfattande och än mer anmärkningsvärt är mångas frispråkighet. Om dokumentären har en något romantiserande karaktär från början så blir den alltmer hårdslående och kan i slutän- dan inte beskyllas för att skygga för att lyfta fram Palmes mindre smickrande sidor.

Filmen börjar och slutar i larmrapporten om en man skjuten på Sveavägen men i övrigt följer vi Palme från mobbingoffer på internatskolan till omvald statsminister. Den strikt linjära kronologin blir ibland en belastning, inte minst när man hastar förbi vissa delar och dröjer sig kvar lite för
länge vid andra. Det blir ändå en anteckning i marginalen, för i nästan alla avseenden är ”Palme” en triumfatorisk seger över en överväldigande stoffmängd. Nästan hela tiden på pricken redigerad, nästan alltid välavvägd.

Om de högt ställda förväntningarna inte till fullo infrias – om det ens är möjligt att lära känna en person inom ramen för en tvåtimmarsdokumentär – så har ändå det utvalda bildmaterialet så mycket att berätta. Om Palme själv förstås, kanske den mest bildmediale politikern vi har haft, men också om ett annat samhällsklimat och ett annat Sverige. Frågan är om inte det är filmens största framgång.