Tragikomiskt och intimt

Den amerikanske manusförfattaren Charlie Kaufman har en så tydlig röst att till och med de filmer som han inte regisserat räknas först och främst som hans verk. Trots att de oerhört skickliga Spike Jonze och Michel Gondry stått för regin(av I huvudet på John Malkovich och Eternal Sunshine of the spotless mind, respektive), så har berömmet för filmerna landat vid Kaufmans fötter.

Anomalisa, stop-motion-filmen som Kaufman regisserade tillsammans med Duke Johnson, faller både innanför och utanför ramarna för vad man vid det här laget förväntar sig av honom. Berättelsen och tematiken kunde inte vara mer typisk. Det är en tragikomisk berättelse där självhjälpsgurun Michael Stone, en själsligt ensam medelålders man, anländer till ett hotell för att hålla ett tal om kundrelationer. Alla människor omkring honom har samma ansikte, och alla pratar med samma märkliga mansröst. När Stone träffar en kvinna vid namn Lisa på hotellet, så följer den kombination av identitetskris, existentiell misär och sanslösa humor som är Kaufmans kännetecken.

Med det sagt är Anomalisa en mer småskalig och intim film än hans tidigare verk. Hela handlingen utspelar sig på hotellet, och den drömverklighet som oftast stått i centrum i regissörens filmer, är ersatt med en minutiöst skapad verklighet. Har man någonsin rest ensam lär man känna igen sig i varenda rörelse som Michael Stone gör på vägen från flygplatsen till hotellrummet.

Michael Stone är en figur man känner igen vid det här laget. Surmulen, självföraktande och otrogen sörplar han i sig av vad som nu finns i minibaren. Ytterligare en av biodukens många 50-åringar i existentiell kris.

Känns det mossigt ska man försöka ta fasta på att Kaufman denna gång verkar vara beredd på att hålla med. Manliga huvudroller som Kaufman skrivit innan Anomalisa har alla haft en plågad sårbarhet som Michael Stone helt och hållet saknar. Istället finns det i överflöd hos Lisa, den blyga kvinna han väljer att förälska sig i. Hon står för ett av filmens mest minnesvärda ögonblick, ett sångnummer om vilket desto mindre sagt, desto bättre.