Foto:Filmstaden”När lagerförmannen Oliviers (Romain Duris) hustru Laura (Lucie Debay) en dag försvinner ställs hans liv på ända. Hon lämnar inget meddelande, men hon har omsorgsfullt tömt sin garderob och sina lådor och resväskorna saknas.”

Monoton vardag och människor som inte förmår

När livet vänder
Regi: Guillaume Senez
Fyrisbiografen

När lagerförmannen Oliviers (Romain Duris) hustru Laura (Lucie Debay) en dag försvinner ställs hans liv på ända. Hon lämnar inget meddelande, men hon har omsorgsfullt tömt sin garderob och sina lådor och resväskorna saknas. Det finns alltså inget som tyder på att hon inte skulle gett sig iväg frivilligt. Kvar finns de två barnen på sju och nio år. Och en mängd frågor om vad det är som har hänt.

Den belgiske regissören
Guillaume Senez har i När livet vänder bäddat för en historia med utrymme för både känslor och spänning. Mysterielösning och melodramatiska stämningar stängs dock effektivt ute av Senez. Den mystik och sorg som vilar över berättelsen ges inga utpräglade uttryck på ytplanet. Här finns ingen bakgrundsmusik, och bilderna är konstrastfria och gråtonade. Klippningen är långsam och dialogen sparsmakad.  
 
Lauras försvinnande må vara ett mysterium såtillvida att hennes närmaste inte finner några ledtrådar till vart hon tagit vägen. Varför hon försvunnit står dock snart klart. Hon är utsliten av ansvaret för barnen och hemmet och av arbetet som expedit i en modebutik. Oliviers engagemang vad gäller solidariteten med arbetskamraterna tar tid och energi från familjen. Kanske är det en verklig depression som får henne att lämna, kanske är hon bara arg och utled. Varken vi åskådare eller Olivier får några konkreta svar.

Och kanske kan svaren inte bli konkreta. Detta är en film där skildringen av den monotona vardagen dominerar. Det kapitalistiska och patriarkala förtryck som hela tiden är närvarande är så invävda i den jämngrå ytan att det kan vara svårt att skönja. Oliviers frustration över de orättvisa förhållandena och den dåliga arbetsmiljön på det jättelika lagret är tydlig, men den artikuleras inte i affekter och effekter. Så länge Laura är med i filmen möter och iakttar hon samhällets alla krav och orättvisor med ett stillsamt bekymrat leende. En nyckelscen är när en kund i butiken tvingas avbryta ett köp av en klänning för att pengar saknas på kontot. Lauras leende sitter som fastgjutet trots att hennes tårar faller, när kunden lämnar butiken faller hon samman framför disken.
Att den scenen är den mest dramatiska i När livet vänder är talande för dess temperament. Detta är en film som trots sin mörka berättelse och sitt undanskymda politiska patos snarare andas stillsam försoning än skarp konflikt. Försoningen avser dock inte makten och de förtryckande strukturerna utan snarare alla de människor som inte förmår hantera den verklighet som strukturerna formar. Romain Duris plågade och sorgsna ansikte och de novembertunga stadsmiljöerna från Lyons förorter får bära en tung tematik som bara delvis är uttalad, och som också lättas upp av en förvånande dos hopp.