Om dass med svängdörrar

Lina är tillförordnad chefredaktör för tidningen Ergo.

Paniken stiger. Jag är på nation och det är,för att utrycka det milt, kris på toafronten. Äntligen hittar jag en ledig toalett. Här har någon festat till det riktigt hårt – den är fylld upp till kanten. Jag backar snabbt ut och knuffar undan första bästa person på väg ut ur ett bås. De som står i kö buar ut sitt missnöje över att jag tränger mig. Bryr mig inte. Jag ska precis knäppa upp byxorna när jag upptäcker att det här båset saknar vägg till det jämte. Vafan? Men nöden har, som bekant, ingen lag. Samtidigt som jag planterar ändalykten på ringen ser jag klart och tydligt att dörren jag nyss kastade mig in genom är av saloonvarianten – svängdörrar med en meter luft både upp- och nertill. Hur kunde jag missa det? De går inte ens att låsa. Nästa person i kö kikar in ovanför dörrarna och frågar om jag inte är färdig snart? Jag skyler mig bäst jag kan och säger ”jo…” för jag vågar inte säga att jag, krisen till trots, inte ens har inlett sessionen på grund av prestationsångest. Helt plötsligt hör jag Harry Potter-skådisen Daniel Radcliffe skandera utanför att han bara måste få gå före i kön. Jag drar snabbt upp brallorna och lommar ut från båset utan att ha åstadkommit så mycket som en droppe. Det vore ju skämmigt om Daniel Radcliffe såg mig lätta på trycket i saloonbåset...
Drömmar av den här typen har varit återkommande hos mig sedan jag gick i högstadiet. Jag vet inte hur det var för er, men på min skola började folk någon gång i sjundeklass tycka det var hysteriskt roligt att låsa upp skolans toaletter med en femkrona (man kunde kila in den i skruvhuvudet som liksom höll låsflärpen på plats på andra sidan och vrida om) när någon med lågt coolhetskapital satt där inne. Traumat! Jag visste att mitt coolhetskapital låg på ungefär -2 så jag slutade helt enkelt gå på toa när jag var i skolan. Det har lett till att jag är en jävel på att hålla mig, men också till att jag under många år hade närmast en fobi för att gå på offentliga toaletter. Nu har jag till mångt och mycket kommit över det där, men ännu kan jag känna paniken stiga när jag sätter mig i ett lyhört bås eller inte är helt hundra på om jag lyckades låsa dörren. Står där kanske en numera vuxen barnskådis och väntar utanför?

I tidningen och på webben imorgon kan du läsa vårt test av nationernas pubtoaletter, så du vet vad du har att vänta nästa gång det krisar. Ta det dock med en nypa salt – vi är inga klosettkonnäsörer, utan bara ett gäng amatörsittare. Och ni som tycker att det är barnsligt och lite osmakligt att testa toaletter i en studenttidning kan spara på gnällkrutet – vi vet. Men lite måste man få larva sig för att lätta upp stämningen när världens blivande ”starke man” är en dokusåpakändis med ett marsvin på huvudet. Honom kan ni för övrigt läsa lite om här.